ma anda, att ej utföra skolreformen, utan 1tnnna rikets elementarläroverk i det läge af allmän förbistring, hvari de annu, flera år efter reformens framkastande, befinna sig; att icke föreslå några åtgärder till besparing i statsutgifterna och lättande af det skattdragande folkets bördor, m. m. m. m. Vi hafva mer än en gång visat, att det icke finnes någon gren af vårt statslif, hvari ej genomgripande förbättringar äro af nöden, och att således en framåtgående, reformerande styrelse är Sverges största behof i närvarande stund, grundvillkoret nära nog för vår tillvaro. Och nationen känner detta — en håg har vaknat i alla landsändar, att gå framåt; rop haiva begynnt höjas från alla håll om biträde till utforande af förbättringar, emedan man ännu hänger vid de gamla föreställningssatten, att regeringen skall understödja, deltaga i och sanktionera allting. När nu regeringen står på den punkt som vår närvarande styrelse, med den osantsiga makten, att ingripa äfven i de minsta yttringar af det soeiala lifvet, så förlamas hela nationalkraften, och svenska folk et befinner sig i samma plågsamma, ängslande belägenhet, som man någon gång erfar i drömmen, att då man vill gå tram återhålles man af en osynlig makt och tvingas att stå qvar på samma punkt. Det är hela detta olycksdigra system som måste förändras. Om regeringens ledamöter heta Pål eller Pehr, Palmstjerna eller Posse, Reuterdal eller Genberg, detär oss nästan likgiltigt. Men hvad som icke är likgiltigt, utan tvertom är allt, det är att de äro män med fosterlandskänsla, sjelsstandighet, insigter, duglighet och så mycket statsmannavett, som under vårt demoraliserande besordringsvåsen på statsmannabanan är möjligt. Det är sålunda ingalunda nog dermed, att de mest kowprometterade al de närvarande regeringsledamöterna förmås att utbyta taburelterna mot beqvämare och indrägtigare platser; vi finna föga eller intet vunnet dermed, att man efter hvarje riksdag kan affårda de mest impopulära rådgifvare och offra dem såsom syndabockar åt den allmänna oviljan, för att afleda densamma från sjelfva systemet; — utan hvad nationen har rätt att fordra, det är en ärlig, bestämd förändring i sjelfva detta system. Det synes oss, att detta blifvit något litet förbisedt, icke blott inom pressen, utan ock inom representationen. Man har lagt en något uteslutande vigt på vissa personers skiljande från konungens rådsbord, men om dessa personer ersättas af andra lika osjelfständiga, lika okunniga, hvad har man då vunnit? Ingenting annat än att, när äfven dresse blifva föremål för anmarkningar, det svaras: Ni få alldrig personer, med hvilka ni äro belåtna. Ni vilja bara klandra — till dess ni sjelsva komma till rodret o. s. v. — När konungens rådgifvare kunna oupphörligt bytas om och systemet ändock, med några svaga skiftningar, blir sig lika, så måste anledningen ligga djupare. Och det är denna anledning, som representationen måste uppsöka. Men huru skall, äfven då den är funnen, saken hjelpas, annat än förmedelst de ansvarige rådgifvarnes aflägsnande? Denna fråga är kinkig nog att besvara. Tillsvidare vilja vi blott antyda, att representationen äger i sin makt, att fordra icke blott nya personer, utan bestämda handlingar såsom villkor för anslagens beviljande. Det har inom den yttre politiken blifvit uttaladt ett ord, som heter materiella garantier för vissa förbindelsers uppfyllande, sedan de moraliska befunnits otillförlitliga. Månne ej representationen skulle kunna al Regeringen tilltvinga sig något litet i den vågen? — Denna fråga är temligen djupgående och tiden är ej inne att nu utveckla den. En antydning torde vara nog tillsvidare. Emellertid har det varit glädjande att se det konotitutionsutskottet vid denna riksdag sett sakerna litet i den rigtningen. Det har icke nöjt sig med, att utföra en talangfull, ypperlig kritik öfver en mängd af regeringens speciella handlingar; det har äfven ägnat en blick åt hela det politiska systemet och för första gången, oss veterligen, ställt sig på en högre politisk ståndpunkt i detta hänseende. Detta ar onekligen ett stort framsteg. — Det är sannt att Utskottets adliga och prelatensiska afdelning varit emot detta högre konstitutionella framsteg och äfven lyckats dervid vinna majoritet, men vi anse i detta fall minoriteten vara allt och majoriteten föga, alldenstund, såsom vi förr ofta uttalat, man icke gerna kan anse Adelns och Presteståndets ledamöter vara representanter. — Och icke blott inom Konstitutionsutskottet har detta högre politiska medvetande uttalat sig. Detsamma har äfven as t. ex. P. Sahlströms ypperliga anförande i Bondeståndet. Vi skola, så fort utrymmet det medgifver, meddela de vigtigaste handlingarne i detta afseende, såväl ur Utskottets utlåtanden, som ntur Ståndens öfverlaggningar. Da ckala färskett inom stånden, såsom man skall erfara