Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 juli 1854, sida 1

— Mia sar! — utropade den lilla slickan och sattade som af en hemlig instinkt Staels hand, lade den i Ingeborgs och höljde begge med sina kyssar. vid detta ord och vid denna beröring, slogo de begge makarne upp sina ögon; deras blickar sammansmäalte med hvarandra och med deras barns. — Min far, min mor! — utropade den lilla flickan och slog sina armar omkring begge. Omslutne af ett sådant föreningsband sjönko de begge makarne bröst mot bröst i en omfamning, som måste framkalla englars leende, och tårar i hvarje menskligt öga. Hvad Sophia skulle erfara, var Ingeborg den första att fatta. Från Staels armar vände hon sig till henne och sade: — Ni hatar mig, fröken Ridderskantz. Hur dyrt måste jag icke köpa den lyckan, att kunna säga till min dotter: ,Hår återfinner du din sader! — Min fru, — sade Sophia med stolt värdighet — man byter icke så latt känslor, att ett ögonblick skulle förvandla beundran i hat. Och jag tror mig ega vittnen här, som kunna intyga huru jag hittills betraktat er. — Hittills, men nu, men hädanefter? — De egenskaper, som jag i min föreställning af er gjort mig till mönster, skulle jag alltför ovärdigt uppfattat, om de icke bjödo rättvisa åt anspråk sådana som edra. — Fråga vittnet der! — och hon visade på Hysing — Han skall kunna intyga den fruktan, den smärta och de tårar som tanken på detta ögonblick kostat mig; han vet hur jag stridt med den plågande känslan att bryta eder lycka; och vittnet deruppe, — och hon visade mot himlen — han ser att jag ännu i detta ögonblick skulle vilja offra mig för er begge; men eger jag rätt att beröfva mitt barn i ena fallet dess fader, i det andra dess moder? — Ja, vid Gud! — sade Hysing — Jag har fållt mer än en tår och spillt mer än en bön vid de bittra strider detta olskande hjerta haft att kämpa, sedan det lärt känna de nya förhållanden i hvilka öfversten inträdt. (Forts.)