Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 juli 1854, sida 1

Emellertid var den gamla gresvinnan hadangången och sröken Sophia residerade nu ensam på Araslöf. Hon var ståtlig och präktig; hade omgifvit sig med en passande fruntimmersuppvaktning, bibehållit den gamla trogna, i husets tjenst och ceremonier inöfvade, tjenarepersonalen, och fullföljde samma furstliga lefnadssätt som i grefvinnans tider. Med den vackra värdigheten, som ädla själsgåfvor och ett utbildadt medvetande om sjelsstandighetens dyrbara rätt skanker den unga, sannt bildade qvinnan, visade sig fröken Sophia som värdinna för sina kungliga gäster. Ålskvärdhet och behag, takt och en belefvad säkerhet stämplade hela hennes väIsende. Då hon helsade Stael, sade hon, i det hon räckte hoInom sin hand: — Ni har gjort er ett stort namn, sedan jag sist såg er, herr öfverste; och jag skulle verkligen rodna öfver min ringa fosterlandskänsla, om jag icke med det varmaste hjerta dertill lyckönskade er. — Ni är mycket god, min fröken, och er lyckönskan kan icke annat än vara mig dyrbar; men jag förtjenar den icke, och fosterlandet skulle vara mycket att beklaga om det skulle nödgas räkna till förtjensterna hos dess män, att de uppfylla sina pligter. Sophia log i stället att svara. Den skyldiga uppmärksam-. heten mot konungen och hans gemål tillät henne icke att längre uppehålla sig med Stael, utan kallade henne till kretsen af deras närhet; men så stor var tjusningen af hennes vasende, att hon med oemotståndlig makt drog Staels blickar till sig och sanglade dem under hela detta besök. Efter återkomsten från denna resa fann Hysing, som allt jemt bodde och vistades hos Stael, att denne började visa en ömtålighet och retlighet, som egentligen voro fremmande för hans lynne och endast kunde tillskrilfvas några tillfälliga orsaker. Sedan han länge och väl funderat derpå, under det han dag efter dag fått lära sig att tåla korta, tvära och JE i svar. då han efter den gamla vanligheten ville inlåta sig i några förtroligare samtal, sade han en gång, sedan han blilvit Sånska hastigt asklippt i sitt tal: — Vet ni hvad, herr öfverste? Det förefaller mig, att jag blifvit en ösverslodig, att ej säga besvärlig eller förhallig persol