Styckegods. Tre gånger hos bresten och ändå intet obrönlop. En gammal ungkarl berättar: Jag kurtiserade för Dora och satte mig i sinnet att gifta mig med henne. Då vi gingo till presten, råkade jag alt stiga i en vattenpuss och stänkte derigenom ner min bruds vackra klädning. Då vi kommo till presten, frågade han min brud om hon ville hafva mig till sin äkta man, för att älska mig i nöd och lust. Nej, svarade Dora helt oförmodadt. Men för himmelens skull, hvarför inte? frågade jag helt förbluf sad. För det att jag är ledsen vid dig, sade hon kort. Jag tänkte nu att det var rent ute med mig; men jag gaf min fästmö en ny klädning och några kyssar, och så gingo vi åter till kyrkan. När nu presten frågade mig om jag ville hafva den föreställda personen till min äkta hustru, svarade jag helt kort: Spnejt. Men för himmelens skull, hvarföre inte? frågade min brud. För det att jag är ledsen vid dig?, svarade jag, som ville hämnas min skyms. Nu var det Doras tur att krusa och hon fick mig slutligen försonad, så att vi för tredje gången gingo till presten. Jag väntade att denna gång blifva så fast kopulerad, att ingen mensklig makt skulle kunna atskilja oss. Vi frågade pastorn om han ville viga oss. Nej, svarade han tvärt. ÄMen i himlens namn, hvarför inte? frågade vi båda med en mun. För det att jag blifvit ledsen vid eder, svarade presten. Nu började bruden att gråta, jag skrattade och presten öfveröste oss med förebråelser. Sedan dess har jag ofta tackat Gud och dess ords tjenare för denna utgång af saken. Om min för detta brud gjort sammaledes, vet jag icke.