lyssna till dessa skäl och göra någon genomgripande förändring i författningar, hvilkas förderslighet endast öfverträlfas af deras dårskap. Och nu vet man, att fixa idser sällan eller alldrig öfvervinnas genom äfven de klaraste skäl, men att deremot ett kraftigt medel till deras besegrande ligger deri, att de af den fixa idten besatte bringas i den positionen att de sjelfva nödgas inse sakens löjlighet. — Om vi nu en och annan gång försökt bringa våra allvarsamma statsmän i denna position, så bör väl detta ej klandras, då möjligt vore att derigenom verka ej blott på deras eget själstillstånd, utan ock för en så allmänt vigtig sak som upphäfvandet af dessa eländiga spärrningsförfattningar. Måhända invänder Svenska Tidn., att äfven dessa ord innebära gäckeri och missnöje, och finner dem kanske förtjena ny upptuktelse. Men vi fråga allvarsamt: buru skall man då behandla och bemöta personer, som under åratal, oaktadt upprepade klagomål, icke lägga två strå i kors, för att bringa en smula sundt förnuft i sådana författningar, på hvilka så många menniskors valsard står på spel, och hvilka utöfva ett så stort inflytande på det allmanna? — Vi känna sedan gammalt huru, under det personer kunde på tre dagar öfver Götheborg, som då var kolerasmittadt, komma till Helsingborg från Helsingör, så måste man genomgå 7 dygns karantän för att få komma från Helsingör till Helsingborg direkte. Och när nu det ej fanns rum i karantänen, så måste hundratals fattiga svenska arbetare ligga sysslolösa i Danmark, innan de kunde komma öfver till sina hem, förtärande derunder sina små för vintern gjorda besparingar. Regeringen underrättades härom och vidtog en förändring — efter en månad. Nu inträlfar motsatsen, att personer, som efter besök i Frankrike ej kunna få sundhetspass i Lybeck eller Hamburg, kunna komma från Köpenhamn öfver till Helsingborg, men deremot icke, annat än öfver sistnämnde stad, till Götheborg. Ett undantag härifrån är, om de äro försedde med kurirpass, då de få genast sundhetspass, eller ock passera utan sådant. — Detta är nu blott en obetydlig del af hvad som på detta område passerar. — Detta känna våra statsmän; de höra de upprepade klagomålen — men deras hjertan äro förstockade. Hvad skulle man säga om enskilte personer, älven inom sina egna angelägenheter, handlade på detta sätt? Vi befara, att anförvandter och bekanta skulle anse sig föranlåtna att sammanträda, för att ställa dem under administration, innan de bringat hela sin existens på fall. — Hvad skall man då säga om ett sådant handlingssält hos personer, som åtagit sig, att leda med sina kloka och rättsinniga råd ett helt folks öden, och hvilka derföre borde vara de första, att undanrödja alla origtiga författningar och att befrämja allt för fåderneslandet nyttigt? — Ja, hvad skall man om dem säga? — Vi öfverlåta svaret åt Svenska Tidningens eget politiska samvete. För vår del finna vi hela systemet så genombedröfligt, så mycket mer som hoppet om ett bättre är så långt aflägset, att vi knappast våga tänka derpå. Att vi emellertid icke kunna återhålla ett uttryck då och då af smärta och harm, torde vara förlåtligt.