ning, segels och rärs skistande och derpå sått order att gå till sjös, hade granläten blifvit minI I I dre roande, men verkan af öfningarne nyttigare. Under hela expeditionen aflossades ej ett enda skarpt skott. Att för öfning skjuta bort kulor, anses för stor misshushållning, — förmodligen derföre att de skarpa skotten skaka svaga nerver —, och det är en gammal sed bland skeppscheferne, att under sjöexpeditioner ej skjuta till måls. Så återkom t. ex. fregatten Eugenie från sin verldsomsegling, utan att hafva öfvat sin besättning, med målskjutning: segla, skura däck och putsa, det är hufvudsak; exercis med kanoner och handvapen, bemanning af båtar och landstigningar öfvas deremot ej ofta. Målskjutning, den angelagnaste af all exercis på ett krigsskepp, verkstalles högst sallan, oaktadt den är i reglem. anbefalld. Kanonerna finnas ombord som en prydnad; de svärtas och putsas med största omsorg; — men in gen vill påminnas om, att besättningen är ombord för att sköta artilleriet: ju flera kanoner, desto större skråf, desto talrikare besättningen. På kriget vågar ej någon tänka; och mot hvilken makt skola skeppen strida? England och Frankrike hafva den största flotta samlad i vårt granskap, som der någonsin funnits, och kunna dermed uträtta . . . . ingenting! Amiral Napier har från England begärt grundgående fartyg och landstigningstrupper, sedan han funnit, att de skepp han har under sitt befäl äro för djupgående för Finska Vikens och Östersjöns hamnar. Chefsskeppet Carl XIII stod förlidet år trenne gånger på grund: i Carlskrona hamn, i Öresund och i Stockholms skärgård, hvilket ytterligare bevisar äfventyrligheten för så djupgående fartyg att nalkas våra grunda kuster och olämpligheten för Sverige att fota sitt sjöförsvar hufvudsakligen på linieskepp. Bemalte Napier förmäles hafva yttrat sin önskan att vara i besittning af Sveriges kanonslupar och sagt, att han endast med den sortens fartyg kan skada Ryssland. Haraf synes ock tydligt, att Sverige aldrig kan, medelst linieskepp, tillfoga Ryssland afbräck. Hvarföre då använda brorslotten af våra små tillgångar på ett vapen, mera egnadt till prakt och lustmanövrer än hufvudsaklig nytta i krig? För närvarande lefva vi uti neutralitetens oskyldighetstillstånd; men huru länge var Adam i paradiset? Derest omständigheternas tvingande makt föranlåta oss göra gemensam sak med vestra makterna, kunna vi icke till sjös uppträda med våra jemförelsevis obetydliga linieskepp på krigsteatern, utan med kanonslupar, kanonjollar, mörsarefartyg, med ett ord: skärgårds-fartyg, med eller utan ångkrast. Endast i denna rustning kunna vi med framgång anfalla Ryssarnes, krigsfartyg eller fästningar; ty besättningarna måste vara öfvade för strid på land; kunna bistå armken under dess operationer utmed kusten; och under vintern bör en skärgårdsflottas bemanning förena sig med infanteriet och strida i dess leder. Skärgårdsvapnet utgör, med andra ord, en flytande armåeekorps, hvilket lätt transporteras till en af fienden anfallen punkt på kusten, och kan föra med sig utom egna besättningar, landstigningstrupper, till minst samma styrka, som den, hvaraf besättningarna utgöres samt, på kortare väg, dubbla antalet. Kanonsluparna hafva särskildt landstignings-artilleri: detta sattes med lätthet i land; är vid en landstigning i fiendens flank eller rygg, af största betydenhet, och kan medfölja de landsatta truppernas rörelser långs med kusten. Vid belägring och stormning af sjöfastningar och land-batterier äro mörsaresartygen och bombkanonerna högst verksamma; — men ett fordras oeftergislligt: det är, för vapnets egenheter väl öfvadt befäl och manskap. Sådane finnas ej nu i Sverige, och ingenting göres eller för att dana dem. Skärgårdsvapnet erfordrar en dertill uteslutande öfvad personal; men huru fördelar den nuvarande Sjö-Ministern Amiral Ulner de till exercis med flottans bemanning anslagna medel, hvaraf staten årligen består en stor summa? Största delen användes för Carlskrona stations personal och högst obetydligt tillfaller de öfriga stationerna. I år äro 8 kanonslupar förlagda vid Gottland, att försvara denna ö, och 2:ne kanonjollar vid Waxholm, att bevaka inloppet till Stockholm: detta är den styrka af skärgårds-fartyg, som för närvarande är utrustad. Deremot är nära nog hela den brukbara delen af Carlskrona-flottan i år bemannad och på lust-exercis, men ej ett enda fartyg afsändt till beskydd af vår talrika handelsflotta på aflägsna farvatten. År detta sätt att försara sosterlandskt? Bevisar det blick, sjelfständighet och ovald hos Sjö-Ministeren? År det på detta sätt Sveriges oafhängighet och ära iakttagas och värnas? Och följas de lärdomar krigshistorien gifver oss vid handen? eSvaret måste blifva: nej! Engelska flottan kryssade i Östersjön in