Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juli 1854, sida 3

Fågeln, som fick starkare vingar. På fjällets brant, i furans topp, En fogel ensam satt; Han flugit under dagens lopp, Nu var det mörkan natt. Han flög på bättre vingar nu, Han drömde ju! — Han drömde, att han hunnit till Det mål hans trängtan var; Och dock han högre flyga vill, Han diktens vingar har — Han sjöng med silfvertoners svall Sin smärta all! — Han sjöng hur svag hans vinge var Att bära honom till Det mål, dit längtan honom drar, Dit städs, ban hinna vill. Hur fattig, fast på fränder rik, En slintsten bland demanter lik. Han sjöng hur konstigt det går till På jorden här ibland: Den som kan hjelpa icke vill, Och den som vill ej kan. Han sjöng om allt på jorden fanns Och drömde det var hans. Han drömde då att bäst han flög, På diktens vingar förd, Ny kraft sig uti vingen smög Och sången vidt blef hörd — Och diktens purpur grydde skön; Den blef hans lon. Rik var den arma fåglen nu På rykte och på guld; Han kunde sjelf sig hjelpa ju Ty lyckan den var huld, Han flög på bättre vingar nu — Men drömde ju! I I —