mans gingo från vinkällaren, berättade Jonsson, att den person, som de talade om inne på kållaren, varit på samma ställe, der Isaksson och Jonsson varit, samt att han skickat med dem en halfspann ärter. Carlsson bade då yttrat: ,det var väl ej så dåliga ärter ?X hvarpå Jonsson svarat: ,åh, nog klingade de. Jonsson hade följt Carlsson ett stycke på väg till Aby, men efter hemkomsten hade Carlsson genast återvändt till staden och omtalat alltssmmans för rådman Lönnberg. på tillfrågan, erkände Jonsson sanningsenligheten af allt, hvad Carlsson berättat, med undantag af det sista yttrandet, hvilket han icke ville vidkännas. Jonsson, som just icke betraktade Carlsson med särdeles blida blickar, påstod, att han sjelf sagt sig vilja angifva saken, men att Carlsson afrådt honom derifrån, hvilket Carlsson förklarade vara fullkomligt sanningslöst. Vidare sökte Jonsson insinuera, att Carlsson fått af honom mera penningar, hvilket C. också förnekade. Strid skulle under tjenlig bevakning utföras till ett ställe, der han påstar sig hafva förvarat silfverpenningar, för att sjelf afhemta dem, emedan de der förgäfves blifvit eftersökte. Rätten som manträder åter den 8 dennes, då slutpåståenderne lära komma att afgifvas. ERSÄDPVE RER G3 SA MA RR RO