och lärde vän lofprisades, och jag tvislar icke på, att det skall blifva ledt af honom med tillbörligt afseende på dess egna och Europas stora interessen. Jag lägger derför ingen vigt på den tvetydighet, på hvilken min ädle och larde vän häntydt. Det skulle vara både öfveriladt och oklokt, att nu vilja bestämma hvilka vilkor, som skulle vara tillsredsställande för oss vid krigets slut. Min ädle och lärde vän har i sanving gifvit kejsaren af Ryssland en tjenlig varning att icke låta tiden gå förlorad, utan befästa Sebastopol; ty min ädle och lärde vän har redan uttalat en önskan att bemäktiga sig denna fästning, och kejsaren af Ryssland skall säkerligen följa min ädle och lärde väns råd (munterhet). Men vilkoren för siendtligheternaupphörande äro endast sädana, som kunna beskrifvas med de få orden: — en rättvis och hederlig fred. (Hör, hör!) Detta bör dock i hög grad bero på krigets gång. Få vi se Ryssarne i Constantinopel, så är det klart, att fredsvilkoren blifva helt annorlunda, än om de allierade komme till S:t Petersburg. Uaderkandlingarna kunna derför endast baseras på händelsernas gång. Allt hvad jag kan säga är, att jag alltid skall tala för en hederlig fred, ehuru jag önskar att uppna det stora mål vi hafva för ögonen: Portens säkerhet, integritet och oafnängighet, samt, så vidt förnuftigt är, Europas säkerhet, som det heter, men som jag emellertid icke tror vara utsatt för någon fara genom ett ryskt öfvertag. Ty jag torde få erinra min ädle och lärde vän om, att då den olycksaliga traktaten i Adrianopel slöts, på en tid då ryska trupper icke voro 50 mil (omkring 8 svenska mil) från Constantinopel — en traktat, som jag anser vara högst tryckande och olycklig —, då hade Ryssland ännu icke gjort något ingrepp på Turkiets gebit. (Yttringar af skiljaktiga meningar). Ryssland hade tagit två eller tre små hamnar i Asien Hör, hör), men icke en tum af europeisk mark; och furstendömena voro utrymda. (En röst: Donau?) Donau! — Jag har redan förut här i Huset uttalat min tanke om traktaten i Adrianopel, och ingen har starkare än jag utmålat huru olyckliga och tryckande dess vilkor äro (Hör, hör!). Men betrakta vi den ställning som ryska armåen, hvilken var nästan invid Constantinopels portar, då intog, så tror jag, att denna traktat icke utialar någon önskan om territorial utvidgning. Och hvad har väl tilldragit sig efter afslutandet af denna traktat för 25 år sedan? Har Ryssland sedan den tiden förvärfvat en enda tum af turkisk jord? Har Ryssland varit i krig med Turkiet? Nej! Det enda som Ryssland har haft att göra med Turkiet, har varit att rädda det turkiska rikets tillvaro genom afsändandet af en rysk orms till Constantinopel. för att beskydda det mot ett egyptiskt anfall. Det är allt hvad som skett sedan traktaten i Adrianopel. Det har hvarken varit krig eller något slags öfvertag, utan endast tjenster, som Ryssland gjort Turkiet. Jag tror att viicke skulle handla oriktigt om vi kunde försäkra oss om fred för de kommande 25 åren, och detta mål borde vi hafva för ögonen. Jag är fullkomligt ense med dem, hvilka ännu tycka att vi aldrig borde vara döfva för fredens stämma, och sålänge eller så snart jag har nägon utsigt till en rättvis och hederlig fred, skall jag visserligen söka att uppnå den. Detta instämmer kanske ej med deras önskningar, hvilka åro mera för kri giska mått och steg, men man antage derföre ej att jag är likgiltig för krigets förande. Jag får tvertom säga, alt de, hvilka mest önska fred, böra söka att få kriget fördt med största kraft och bestämdhet — icke för att få bämnd på en fiende, mot hvilken vi ej kunna hysa något personligt hat, utan för att med desto större säkerhet kunna erhålla en önsklig fred. Detta ir bevekelsegrunden till att jag will löra kriget med len största möjliga kraft (Hör, hör! och jag är fullt l örvissad att, om vi föra kriget, ledda af dessa känsor, hvilka böra lifva alla kristna nationer, så skola i, på kortare tid än mången ädel lord tror, kunna ippnå det stora målet, freden. I