Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juli 1854, sida 1

skola ej förstöras, solket skall icke påläggas nya bördor, stora sociala och konmerciella förbindelser skola icke plötsligt tillintetgöras och alla Europas största makter skola icke förenade gripa till vapen för ett resultat af ringa betydelse. Jag tror att vi kunna vara ense derom, att uppskof blott ökar saran, och att räddning blott kan sinnas uti — (Lordens sista ord singo förlorade i de bifallsyttringar, som ljödo vid hans tal). Lord Aberdeens tal lyder sålunda: Min ädle vän har så fullkomligt uttalat H:s Maj:ts regerings planer och åsigter, att det endast återstår mig helt litet att yttra. Jag kan dock icke underlåta att göra några få inkast mot de ord, som min ädle och lärde vän på motsatta sidan låtit undfalla sig. Jag tror, att min ädle och lärde väns tal skulle varit ändamålsenligare och mera på sin plats för tre månader sedan än nu. Det skulle måhända då varit nödvändigt att uppägga detta lands fiendtliga och krigiska känslor emot en makt, mot hvilken vi då ännu ej hade krig; men då vi nu föra krig emot Ryssland, så tycker jag att det var aldeles onödigt, att min ädle och lärde vän höll det vältaliga och långtrådiga strafftalet, hvari han utförligt beskrifvit Rysslands politik under många förflutna år. Min ädle och lärde väns tal erinrade mig om fordna tider. Jag kommer ihåg att då jag för 25 år sedan hade nöjet att presentera den franske gesandten för honom, som då innehade lordkanslerns plats i Öfverhuset, sade gesandten, som var en klok man med lislig inbillningskraft, sedan till mig: Ni kallar honom kansler! Han är ju en dragonöfverste. (Allmän munterhet.) Det förekommer mig nu, som om min ädle och lärde väns tal i afton öfverensstämde med denna karakteristik. Det gläder mig högeligen att min ädle och lärde vän bibehållit sin kraft och sin krigiska energi (munterhet), och jag anmärker endast att jag tror, att hans tal skulle varit mera ändamålsenligt före kriget, än sedan vi börjat det, då vi nu icke behöfva någon uppmuntran, hvilket kanske eljest kunnat vara af nöden. bå detta krig i början bar en så fullkomligt defensiv karakter, kan jag fullkomligt förstå orsaken till den ögonskenliga tvetydigheten i de uttryck, på hvilka min ädle och lärde vän håntydt. Ers Herrligheter torde erinra sig, att hufvudsyftet var att sätta en gräns för Rysslands orättvisa anspråk på turkiskt gebit. Det förklarade H:s Maj:t, då kriget blef bekantgjordt för landet. H:s Maj:t förklarade, att afsigten med kriget var att skydda en allierad emot ett orättvist förtryck, samt att turkiska rikets integritet och sultanens oafhängighet uteslutande var hufvudändamålet — och dessa voro, säger jag, de enda skäl, hvilka anfördes såsom orsak till kriget. Det kunde derför ej blifva fråga om att taga några mätt och steg emot turkiska eröfringar på rysk botten. Vårt och Europas hufvudsyste med alla dessa protokoller och förpligtelser var att stadga Turkiets och sultanens oafhängighet. Då detta hufvudändamål anföres, kan möjligen en tvetydighet synas deri, då krigets ändamål ar inskränkt till de två punk: ter jag omtalat, och vi icke tänkt oss möjligheten, at något ingrepp kunde göras på turkisk botten. Mer detta följer icke på minsta sätt af någon slags förpligtelse, hvari vi bafva del (Hör, hör!). — Österrike är en oberoende makt, och det är gläd: jande för oss, att denna makt tagit vårt parti, så mycket den redan gjort det. Men om Osterrike ne: kar att gå längre än de förpligtelser, som alla fyrt makterna ingatt, hvilken makt hafva vi då att tvingdet deriill? Österrike handlar nu både i öfverens stämmelse med sina egna och med Europas allmännintereesen. Österrike lyssnar nu till den veterans och ypperlige statsmans räd (Hör, hör!), som af min ädl RR