tresse kan man anförtro åt en annans årlighet, men då det handlar om stora och viatiga intressen, till hvilkas skydd man väljer agenter, då äro misstänksamhet, påpasslighet och klokhet de egenskaper, som böra leda underhandlingarna (Bifall). Talaren tror som Charles Fox, hvilken föredrog det parlamentariska utirycket , misstänksam påpasslighet framför det moderna tinit. (Bitall). När millioners intressen, när menniskoslägtets frihet står på spel, då vill talaren utropa: ,Bort med tilliten! (Starkt bifall ) Detta gäller för statsmän lika väl som för enskilte (Hör, hör!) — ,Mylords! Rysslands historia, från kejsardömets stiftelse till denna dag, är en historia full af bedrägeri, tvetydighet, ränksmideri, arglist och våld. Czar Nikolaus drifver mot Porten samuia spel, som Katharina den andra på sin tid dref mot Polen. Tal. kundeicke glömma Rysslandspolitik i afseende på Årim, hvars oafhängighet det erkände i en traktat med Porten, men derjemte väckte ett uppror i landet, så att Ryssland fann tillfälle att ditsända Suwarow, en af sina mest barbariska generaler. Han mördade och utplundrade innebyggarne, under det att ryska örlogsskepp bevakade kusterna och afskuro all förbindelse med Constantinopel. Ja, vid samma tid detta tilldrog sig, var Ryssland ej allenast i djupaste fred med Turkiet, u an underhandlade tilloch med om en handelstraktat med detta land. Inom loppet af 50 år har Ryssland fördubalat sina besitt ningar i Europa. medan det derjemte utsträcker sina händer efter Chiwa. Personlig borgen från Czarens sida anser således talaren utan allt värde. Men Ryssland sjelft har uppfunnit ett nytt begrepp:materiel borgen Bifall och munterhet.) Sådan säkerhet bör England hafva, och endast i yttersta nödfall borde England sluta fred innan det förstört Sebastopol och ryska flottan i Svarta hafvet. (Dundrande bifall.) Talaren kände icke Österrikes planer. men så mycket visste han dock, att detta land satt mera på spel än vestmakterna. Ty lyckas det för nordens slukande Leviathan att äfven få fast fot vid Österrikes södra gränser, så skulle detta rike i längden icke kunna undgå sitt fall. Det skulle blifva krossadt, och öfver dess ruiner skulle barbariets syndaflod strömma ut öÖfsver Europas hjerta. Rysslands framträngande, som är fiendtligt emot hvarje framsteg, undantagande sådana, hvarigenom dess militarstyrka ökas, Ryssland — som straffar undervisning och upplysning såsom brott, — denna barbariska makts framträngande till hjertat af Europa skulle vara den största olycka för hela menniskoslägtet. (Utnållande bifall.) Lord Clarendons tal. Sedan han förklarat Österri kes förhållande till det tyska förbundet, fortsätter han: Jag vill såled s gå vidare och uttala mina skäl, hvarför jag hyser tillit till Österrikes försäkringar. Mylords! För omkring tre månader sedan tillät jag mig här i Huset att säga, att Österrike icke kunde förblifva neutralt i denna stora strid, och det just af den orsak, som är uttalad af den ädle och vise lorden midt emot mig — nemligen, att dess interessen, mera än någon annan makts voro fästade vid krigets utgång, och att det var mera hotadt än någon annan makt. Jag går ännu längre och säger, att om de tyska makterna — särdeles Österrike — statt allena, så skulle både politik och egna interessen tvingat dem att skydda Turkiet emot Rysslands öfvertag. Ty för blefve Ryssland i besittning af furstendömena, och, i trotts af Turkiets motstånd, framträngde mot sjelfva Constantinopel, om dess flotta ensam benerrskade Svarta hafvet och stängde Donaus mynning, så skulle Tysklands kommerciela välmåga aldeles förstöras, och Osterrike skulle då blifva, icke Rysslands allierade, utan dess vasall. Det finnes väl ännu nägra tyska makter, hvilka med vördnad tänka på Rysslands öfvervålde och önska att deruti försäkra sig om en garanti för sin egen tillvaro; men Österrike delar icke denna förnedrande känsla; ty eljest skulle det ej blifvit neutralt. Det skulle då blifvit tvunget att taga Rysslands parti, icke, jag upprepar det, som dess oafhängige allierade, utan som dess vasall. Men både Österrike och Preussen tillbakavisade den uppfordran, som Ryssland genom en konvention ställde till dem, och från detta ögonblick ägde en söndring rum emellan Österrike och Ryssland, och detta är en sak af ej ringa vigt, ty eftersom Ryssland har anspråk på Österrikes tacksamhet, har man alltid trott, att det skulie få det inflytande öfver Österrike, som min ädle och lärde vän beskces. Men Österrike gaf icke vika för ett sådant inflytande. Det har gått öfver på vår sida. Det har förklarat sig enigt med oss och understödt vår uppfordran till Ryssland att utrymma furstendömena. Mig tyckes således att vi ej hafva något skäl till den farhågan, att det skulle bibehålla sin neutralitet i denna strid. Men jag vet att man sagt, att Österrike ej handlat med den kraft och skyndsamhet, som var nödvändig till följe af vår mellankomst och sakens möjliga nödvandighet. Men jag vill blott bedja Ers Herrligheter sätta sig i Österr.kes ställe, och erinra derom, att det till 1853 års slut icke trodde på krigets möjlighet. Det litade på Rysslands försäkringar och vänskapliga känslor. Det trodde, att Ryssland icke skulle förakta dess önskningar och interessen, samt att kejsaren af Ryssland icke skulle vara döf för dess föreställningar. Det trodde icke att kejsaren af Ryssland skulle öfvergifva sin konservativa karakter och sjelf blifva Europas fredstörare. Vi böra också erinra oss om de personliga känslor, hvilka kuode hafva del i denna betänksamhet — att kejsaren af Österrike hyste stor vänskap och aktning för kejsaren af Ryssland, och att han måste öfverväga hvilka följder det för framtiden skulle hafva för honom och bans folk, antingen ban slöte en allians-traktat med Ryssland eller med vestmakterne. Vi maste äfven komma ihåg, att en allians med vestmakterne var å Österrikes sida ingenting mindre än en fullkomlig omstörtning — en så stor politisk förändring, att man icke kunde vänta den. Men, som jag förut sagt, 6 sterrike bar varit redeboget att göra dessa förändringär och sramskridande rörelser, och då kejsaren, i Rysslands oantagliga förslag, icke kunde upptäcka någon säkerhet för, att freden var ryske kejsarens mal, så befallte han, att en armå af 30,000 man skulle koncentrera sig emellan Transylvanien och Wallachiet, och han slöt en traktat med Turkiet, att han skulle sända trupper till Serbien, om Ryssarne beträdde denna provins. Kejsaren af Österrike var då verkligen sinnad att uppträda med mera kraft, och han Skulle hafva bragt till stånd en konvention emellan de lyra makterna, om icke oosverstigliga hinder satt sig leremot. Men han samtyckte till protokollet af den 10 April, hvilket innefattade allt, hvarom de andra makterna kommit öfverens. Ungefär vid samma tid slöt Österrike en ofoch defensiv allians, som endast hade afseende på tyska interessen och således rörde de andra tyska staterna, hvilkas hjelp man hade for afsigt att begära. Men till denna traktat fana das —