Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juli 1854, sida 1

balsam. Och hvem skulle bättre kunna bedöma dess smärta än Ingeborg, som nyss sjelf kant fruktan för sin makes lif och erfarit all den tacksamhet, som hans räddning skänkt henne. Det var också med en verklig tillfredsställelse hon omfattade tillfället, att med sin ömhet mot fru Linston erkänna sin skuld till den försyn, som skonat henne från ett lika beklagansvärdt öde. Emellertid erhöll Ingeborg genom fru Linston underrättelse om, att Du Rietz befann sig bland de dömde. Denna nyhet var henne försarlig. Men genast fattade hon beslutet, att med fru Linston kasta sig för czarens fötter och försöka hvad tårar och böner kunde vinna öfver hans hjerta. Redan påföljande dagen ämnade de begge qvinnorna att trotsa alla hinder för att bana sig väg till czarens person; men vid det första försöket mötte dem den underrättelsen att han tidigt på morgonen lemnat staden för att begisva sig till Petersburg. Det sista hoppet var släckt, alla utvägar till räddning stängda. Påföljande dagen. skulle exekutionen sörsiggå. De begge sruarnes smärta var gränslös; de egde icke ett strå att sasthålla sina förhoppningar vid; de sågo icke en skymt af raddning, och timma gick efter timma, blott för att nedtrycka förtvillans dolk så mycket djupare i deras blödande hjertan. Det vore svårt att asgöra om Hysing, som fått sig uppdraget själasörjarns verk hos de dömde, hade den smärtsammaste pligten att uppfylla hos dem eller hos de begge förkrossade qvinnorna, mellan hvilka han troget delade hvarje stund af dessa sorgliga dagar. Den afgörande dagen var redan inne. Vi vilja icke plåga läsaren med skildringen af det hjertslitande afskedet mellan Linston och hans maka, eller den bittra smärta, som blandade sig i det farväl, som tilläts Ingeborg och Du Rietz att vexla med hvarandra. Detta uppträde var redan slutadt; snystande och med tårfyllda ögon sutto de båda olyckliga fruarne åter i sitt hem, då klockans ljud bebådade att den förfärliga timman var Vid dess slag nådde den arma makans förtviflan sin höjd. Den var för stark, för våldsam att tillåta kroppen denna domning, som tillika döfvar qvalen och med medvetslösheten sänker våra sinnen i ro. Hon ville ut; hon ville till platsen; ville återhålla soldaternas arm, eller ställa sig sjelf. framför gevärens mynning. Hon var förfärlig. Smärtan gjorde henne till en; furie. Midt under detta utbrott inträdde ett bud och lemnade In