Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juli 1854, sida 1

vertyga mig om mitt misstag? Om jag bad er att få se de; nipper ni fått efter er mor, hvad skulle ni då säga? — Herr general, — stammade Ingeborg, och hennes förlägenhet blef synbar, — det skulle vara en förolämpning, att lägga ett bevis i dagen för en oskuld som icke behöfver bevisas. — Tschammer log. — Det är alltså makans grannlagenhet som afhåller er? O, qvinliga adelmod! — — Det gör mig ondt, min sru, att nödgas vittna mot er, men jag har intet annat val sör att ej se mig misskänd. Se har! — Och han sramtog asken och slog ut nipperna på ett bord. Vid deras åsyn bemaktigade sig den högsta fasa Ingeborg, och hon utropade med bleknande läppar: — Barmhertige Gud. Ni vet då allt! Han är upptäckt! — Och er kärlek är ännu densamma? — frågade Tschammer ironiskt. i — Grafven skall icke kunna förändra den! — Och hon sjönk tillbaka i soffan och gömde sitt ansigte i sina händer. — Tag dem, min fru! De äro edra. — Mina, o vel Måtte deras sorgliga lott bli att sjunka med honom, med oss begge i grafven! — Dock nej, de äro prosanerade al ert skämt och er lögn! Tag dem, kasta dem i sanden eller i floden, på det de för ingen må sqvallra om hur kärlek och trohet äro dömda att gå under på jorden! — Ingeborg! — Och Tschammer tog ett steg emot henne. — Och grymheten segra! — tillade hon i det hon sprang upp och for tillbaka. — Lugna er, — bad generalen och återtog sin plats. — Ni har sjelf uppmanat mig dertill. Det är således grymt att straffa mig med er vrede. Hvari har jag förbrutit mig? Er mans lefnadssätt är ingen hemlighet. Man kan icke fordra grannlagenhet af folk, som mäkla med penningar. Men jag kunde icke tåla att dessa dyrbarheter befunno sig i så grofva händer. Jag har löst dem för att återställa dem till er. Det är mitt brott, mitt hela brott! Strassa mig för det! — Hvartill denna usla lögn! Ar det skämt, är det hån, min general? Tror ni att denna stunds smärta icke är nog stor det förutan? För att rättfärdiga sig, omtalade generalen nu allt hvad som tilldragit sig i gäststugan under natten. Med en obeskriflig hjertklappning afhörde Ingeborg hvarje ord, men då han slutat utropade hon: Barnmhertige Gud, han är räddad! — Han har icke låtit er