Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juli 1854, sida 1

Phineas Barnum och hans merikanska Museum i Mewyork, (Slut fr. N:o 148.) Barnum har sjelf författat en kort lefnadsteckning, i hvilken han b rättar huru han burit sig åt, för att komma fram i verlden. Då min fader år 1826 dog — säger han deri — kastades jag vid 16 års ålder ut i verlden och öfverlemnades helt och hållet åt mig sjelf. Jag mötte aldrig någon svårighet att förtjena pe uningar, men under hela 15 års tid foll det mig aldris in att spara något. En tid, under hvilken lotteri ännu var tillåtet i mitt saderaesland Connecticut, sysselsatte jag mig med att i vidsträckt skala försälja lottsedlar. Min inkomst var osantlig. Stundom steg den till 80 dollars dagligen, och likväl foll jag icke på den tanken att samla något; ty jag förstod förträffligt ätt förstöra min förtjenst, buro stor den än måtte vara. År 1841 köpte jag det amerikanska museet i Newyork, utan att åga en dollar i fickan; ty jag var alldeles pank. Dock förlorade jag aldiig modet, utan kände kraft hos mig att fort nog förtjena penningar, så snart jag först med allvar började vilja det. En dag mötte jag på Broadway-gatan en vän och ropade till honom: .Min bäste A., nu går jag för att köpa det amerikanska museet! ,Att köpa? hvarmed då? lydde det frågande svaret, eller snarare den svarande frågan, ty han visste rått väl att jag icke ägde någonting! Med messing — svarade jag — ty guld och silfver har jag ej. ,Det var också verkligen fallet, att hvar och en, som stod i ringaste gemenskap med allt det som rörde tillställningar af offentliga nöjen, ifrån direktören vid Newyorks förnämsta theater, till den ringaste marionett-theater-föreståndare, kände mig. Den numera aflidne ägaren till museibyggnaden, Olmsted, en ädel menniska, af det slag. som man sällan träffar i lifvet, hade ofta samtalat med mig och vunnit den öfvertygelsen, att jag mätte vara en god arrangör, och att jag hölle hvad jag lofvade; han ingick på mitt förslag att han skulle gå i borgen för mig vid köpet af musei samlingar, hvaremot han betingade sig, att emottaga allt hvad som inflöte i kassan, men kreditera mig för det som återstode, sedan alla kostnader voro betalta, och månatligen lemna mig 50 dollars, på det jag skulle kunna lefva med min hustru och mina tre barn. Så hade jag sjelf föreslagit; ty mitt beslut stod fast att ej använda mera än 600 dollars årligen, förr än jag betalt museet. Min hustru, en verklig skatt till qvinna, ingick af allt hjerta på mina förslager och lofvade att, om så behofdes, inskränka sina utgifter till 400 dollars årligen. En middag, 6 månader efter inköpet af museet, inträdde vännen Olmsted i mitt kontor. Han träffade mig ensam och i begrepp att intaga min middagsmåltid, som bestod af eu hemifrån i fickan medtagen bit kallt kött och ett stycke bröd. .Ar detta er vanliga middagsmåltid? — frågade han. Sedan jag köpte museet, svarade jag sanningsenligt, har jag, med undantag af söndagarne, aldrig ätit varm mat, och föresatt mig att fortfara på samma sätt till dess museet blifvit betaldt.