mig för de goda Christinebamnaboarna, och följaktligen med grämelse och kierteqval sett deras allt mer och mer sjunkande affärs! örhållanden. Jag resonerade då för mig sjelf så här: Om jag ädelmodigt låter vestgöthabolagets angare gå mig förbi, för att direkte styra kurs pa dig, så ger jag ettanyit, om ock biott galvaniskt lif åt den lilla trefliga staden, som alltid varit mig så kär. Sagdt och gjordt. Genast gaf jag ordres till mina kommisionärer om mitt beslut och min oföränderliga vilja, tilläggande, naturligtvis såsom pretext och för att undvika alla loftal, att jag i anseende till mina vidtomfattande affärer på verldsmarknaden ej längre kunde befatta mig med denna bagatell. Men hvad fattas dig, du ser så begrundande ut? Hamnen vid Christinehamn: Kusin, jag är ordentligt rörd, och till på köpet så förlägen, som om jag af oförsigtig rörelse kommit att träffa din hjerteller ändpunkt. Hamnen vid Hult: Kommer aldrig i fråga, sa gamle Sandberg. Hamnen vid Christinehamn: Men — Hamnen vid Hult: Inga men, ty jag har förutsett alla invändningar. Du fruktar, och kanske med skäl, att dessa ångare ej utan fara skola kunna plaska sig fram i ditt grunda farvatten. Men äfven för den saken har jag tagit mina försigtighetsmått och anbefallt mina lotsar alt stå redo till din tjenst. Hamnen vid Christinehamn: Sublima försakelse, uppoffrande menniskokärlek! Hamnen vid Hult: Och efter jag nu är uppsluppen i alla sömmar, så vill jag ock besvara din fråga. Du sporde mig nyss hvarsore jag såg så betänksam ut. Undra ej derpå, ty ungefär för en timma sedan skref mig amiral Napier till, att han i min docka önskade upplägga sin Duke of Wellington, att der undergå nödiga reparationer. Att emottaga så förnämt folk medför alltid sitt bryderi, som du väl kan inse. Hamnen vid Christinehamn: Ar det väl möjligt, hvad jag hör, sjelfva Wellington skulle läggas upp i ditt vars; o, det är nog för att blifva odödlig. Hamnen vid Hult: Och — det bästa af allt — att fördunkla Getholmen!