Förtroligt samtal. ,Inga rivaler mer. Hamnen vid Cristinehamn: Intima lilla kusin! hvarföre på dessa trenne sista veckor så dyster och mörk i hågen? Hafva måhända de stygga ångbåtarna Westergöthland och Wenern med sina propeller och skofvelhjul kommit att uppgrunda djupet i din barm? Tala, jag ber dig i frändskapens och vänskapens namn. Hamnen vid Hult: Du misstager dig, min vän! Ännu har ej något sänklod hunnit min botten, om hvilket du kan få vidare besked af grefve Rosen och 1851 års Ständer, för hvilka hedersgubbar jag var och förblef oulgrundlig, trots mina grund. Hamnen vid Christinehamn: Likväl hviskas nu öfverallt i landet att de nyssnämnda ångbåtarna skulle ha storligen förtörnat dig, genom att tidt och ofta ha törnat emot vissa af parti-intressets snärjgräs, ganska skickligt cacherade s. k. stötestenar. Hamnen vid Hult: Förtal. Och i alla händelser, hvad skulle väl några små mudderprämar kunna göra mig — mig — en af verldshandelns Åändpunkter? Hamnen vid Christinehamn: När du, som ofta på sednaste veckor har varit hän: delsen, talar om ändpunkter, så rinner mig i minnet det gamla ordspråket: ändan kröner verket. Hamnen vid Hult: Gamla sentenser tyckas utgöra ditt lifselexir. Smaklig måltid. Men för att nu stilla din nyfixenhetshunger, så vill jag helt uppriktigt tillstå — dock endast för dig — att jag i dessa dagar förvisat från mina kuster både Westergöthland och Wenern, dertill tvingad af ömmande omständigheter. Hamnen vid Christinehamn: Det låter, sa bonden när han klef i klaveret — — — ömmande omständigheter, och hvilka, om jag får vara frågvis? Hamnen vid Hult: Nåväl — emellan såta kusiner bör allt vara klart. Så vet då, ovärderliga vän, att jag alltid intresserat