Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 juni 1854, sida 1

Sedan vi nu sett honom lyckligen undkomma en så hotande fara, låtom oss önska honom en god fortsättning af resan och vidare följa generalen på hans vägar! i 22 Kapitlet. Sedan generalen något hvilat ut och återställt sig efter rejsans ansträngningar, gick han att besöka Ingeborg. De i staIden varande fångarne hade tid.gt på morgonen blifvit sammanförda och inspärrade i vissa hus för att derifrån utföras att nedskjutas ). Ått han således fann Ingeborg ensam i sin boning, försänkt i den djupaste smärta och med spår af tårar på sina kinder, var ingenting annat än han väntat och kunde således icke väcka några misstankar om hans offers undkommande. — Min fru, — sade han i det han förde Ingeborg till soffan och sjelf tog sin plats på en stol ett stycke derifrån — det hårda öde, som genom czarens stränghet mot edra landsmän drabbat er, har kallat mig hit. Ni skall förlåta mig detta. Ingeborg gjorde en bojning på hufvudet utan att svara. — Jag har kännt ert lidande som mitt eget, och min enda tanka har varit att kunna befria er man från det öde som vantar honom. — Er godhet är mycket stor, min general. — Ni finner det? En större belöning kan icke skänkas mig. — Den största måste dock vara den, som ni hemtar af ert eget hjertas bifall. — Mitt hjerta tillhör er, det är således endast genom er, det kan skicka mig sin lön. — Herr general! — Ni vredgas, men bortlägg denna vrede, försona er med en känsla, som ni hos mig adlat till trohet, till evig dyrkan, och ni har räddat er makes hf. — Är det för detta ändamål ni kommit hit, herr general, vågar jag be er lemna fristaden för min smärta, mitt toma och bedrösliga hus obesmittadt af ert deltagande.