ende under den kortare tid, som före auktion uppgisves. Ytterligare meddelanden lemnas tills vidare af undertecknad, hvars adress är Mariestad och Borrud. Borrud den 4 Juni 1854. (5852.) GEORG CAMIIz. Rörande anledningen till emigrationen. I Svenska Tidn. förekom häromdagen en insänd uppsats, deri en af de vigtigaste anledningarne till de alltmer tillvexande utslyttningarne till Amerika berördes. De i detta fall lemnade uppgifterna instämma helt och hållet med den erfarenhet vi sjelfva, genom talrika samtal med emigranterna, vunnit. Det vill synas som berde sådana upplysningar göra något intryck på de maktägande och väcka dem till bemödanden att afhjelpa, eller åtminstone lindra det onda; men debatterna på Riddarhuset och i Presteståndet visa hvad man i detta fall kan hoppas. Allt tal om folkets lidanden, om de bördor, hvilka våra fattigare jordbrukare, efter nära ett halft århundrade af fred, digna — allt tal härom är i de maktägandes ögon endast ,agitationsmedel, endast ett sätt att väcka oro, o. s. v. Och sannerligen — ett agitationsmedel är det, så mycket betänkligare, ju sannare det är. Men visst vore det för de maktägande angenämare att slippa höra det, att få ostörde ,lägga bördor uppå folket, utan att sjelsve behöfva röra dem med ett singer; att få tanklöst och hjertlöst förslösa folkets medel på onyttiga ting, låtande på sin höjd några smulor falla till verkligt fosterländskt nyttiga företag; visst vore detta angenämare och lugnare, men derhän kommer man väl ej, innan man lyckats, genomföra sina planer, att sätta munlås på tryckfriheten och färdigväfva de band man steg för steg velat lägga på föreningsfriheten och det fria talet. Då man hunnit så långt, då skall man kanske kunna med stoiskt lugn eller Epikureiskt löje insvepa sig i sin dygdemantel af sanning och rätt och vinna slafvars tillbedjan och gunstsökares lumpna lof — men intilldess man bragt ett folk, som icke förgälves under århundraden bevarat kän slan af ädelhet och frimodighet, till denna punkt, — intilldess skall den ljufva slummern åtminstone någon gång störas af ropet, af ,skriket, vore det ock än så oangenämt. Efter denna lilla erinran, meddela vi Svenska Tidningens insändares ord. Efter att först hafva yttrat sig i korthet om bränvinsbränningen och den låga skatten derpå, fortfar insändaren: Man har verkligen rätt, då man tillskrifver bränvinet orsaken till de beklagligen nu i många landskap skeende talrika utflyttningarna till Amerika. Likval icke i den ty värr nog allmänt rådande mening, att det är det omåttliga bruket af bränvin som gör, att de utflyttande ej kunna berga sig i det af dem högt älskade fäderneslandet, men vål i den meningen, att då man icke genom en högre beskattning på dess tillverkning, här, som i andra länder, sökt förskaffa staten en så hög inkomst, att den, såsom ofvanföre anmärkts, kunnat minska andra skatter, man satt utflyttarne ur stånd att antingen icke eller med största svårighet här kunna lifnära sig och sina familjer. Frågar man dem, hvarför de utvandra, svara de ackså alltid: jorden här är så tungt beskattad, både till kronan och kommunen, till den senare isynnerhet genom den ärligen ökade fattigpersonalen, så litet bördig i allmänhet, så olika till bördighet icke allenast inom samma socken, men på särskilda hemman och ofta inom ett och samma hemman, samt i följd deraf så ofta blottstäld dels för allmänna, dels för partiella missväxter, att vi icke kunna berga oss på den. I det land, dit vi utvandra, skall finnas, skrifva våra bekanta der, en fruktbar jord till godt pris och icke betungad af skatter, dessutom arbete till öfverflöd och väl betaldt arbete för den, som vill och kan arbeta, och vi sky ej för arbete, om vi kunna der få förtjena mer, än här är mojligt. Förestaller man dem de svårigheter, som kunna möta dem 1 det främmande, långt aflägsna landet, och bland ett okändt folk, svara de: Ådet kan aldrig der bli sämre för oss ån det år här; om vi ej kände det, skulle vi visst icke gripa till denna utväg : ty ni må nog tro, att det kostar på oss alt lemna ett kärt fädernesland, med anhöriga och vänner, som vi aldrig få återse. En af dem, en frälsebonde, berättade, att han af sitt hemman, utom Kronboka, såsom han kallade kontributionssedeln till kronan och som uppgick till 21 rdr bko, betalade till kyrkoherden tre fjerdingar råg, I rdr bko för Lammungen (qvicktionden) och 2 Åö smör; till komministern en sjerding råg; till klockaren en dito, till kyrkovaktaren 2 kappar; ringaren I kappe: brofogden I kappe, allt råg; gjorde 2 dagsverken i veckan till berregarden, och hade dessutom der ett visst stycke ång och åker att afberga, hvilka stycken nu ökats, emedan egaren, för alt visa sin välvilja mot en gammal tjenare, gifvit honom ett hemman att bruka för lifstiden Skattsritt till herrgården, hvarigenom detta hemmans bergnivgspligt fordelats på de öfriga säteriets hemman; andra prestationer och afgifter till socknens fattiga oberaknade. Hans ärsgröda hade varit 14 tunnor råg och några tunnor hafre, (kronjord hade han ej) utom potatis. Gården födde ett par oxar, ett par hästar, tre kor, ett par s. k. ungnöt och 10 å 12 får. Han hade 7 fulvurna personer, deribland sin gamla mor, utom 2 barn att underhålla, och då jorden. som vi sett, på långt när icke kunde förse honom med medel dertill och till skatterna, nödsakades han på annat sätt sörja för bristen, och det skedde hufvudsakligen genom skogskörslor och foror, hvartill hästarne behöfdes. Någlia skattebonder på mindre hemmansdelar befunno sig, efter hvad de upplyste om sina många slags årliga utskylder, i icke bättre belägenhet, än denne bonde. Vi arbeta alla år under oss, sade de, och derföre ha vi sålt våra hemman, medan vi ännu hade något öfver, sedan skulsan wo 3 Ålla olatfada s — NR D —