Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juni 1854, sida 1

som dels var döf, och dels okunnig med hvarje annat tungomål än den simplaste bondryska, och vid hvarje missförstånd lat en ström af eder tolka sin obekantskap äfven med tålamodets vackra dygd, lyckades det ändtligen våra resande att här få sig herberge öfver natten. Såsom man väl kan förstå, var detta ställe icke så beskaffadt att resande der gerna inträdde, hvarför ett enda litet gästrum var mer än tillräckligt för behofvet, alldenstund det sällan inträffade att någon kände sig frestad att sätta sin fot inom dess tröskel. I detta rum blefvo emellertid Stael och den tyske köpmannen instufvade, under det gumman med mycket knot och krus tillredde de begge sängarne som der befunnos. Ehuru litet inbjudande för sömnens andar man skulle tro den hufvudgärd vara, som tillredts af sådana händer, hade vår hederlige tysk dock knappast, efter det han tömt en god mugg löl. som huset lyckligtvis hade alt bestå, nedlagt sitt hufvud, innan de omisskanneligaste sömnljud förkunnade att han icke mer fanns i de vakandes verld. För Stael deremot var ingen sömn att vänta. Tanken på hans älskade Ingeborg och de oväntade händelser som gilvit ett så nytt och afventyrligt uppeatenheten deraf. Sedan han några timmar kastat sig fram och låter på sin säng, på hvilken han halskladd nedlagt sig, slog han upp eld och påtände tranlampan, som var den värdiga belysningen åt detta ställe. Hans känsla sade honom att Ingeborg i hans rensel gömt någon af de böcker, med hvilkas läsning de tillsammans brukade sluta sin dag, och nedkalla himlens beskydd öfver nattens frid; och hans behof dref honom oemotståndligen att öppna dess blad för att hemta den hugsvalelse som religionens kraft och minnet af den älskade der förenade bjödo honom. Han hade icke bedragit sig. Men vid letandet derefter påtråslade han något som han ännu mindre väntat sig, och hvaraf han kände sig lika djupt rörd. Det var det lilla skrinet, som innehöll alla Ingeborgs nipper och dyrbarheter. Har återI fann han alla de prydnader, hvaraf han visste henne vara i I besittning, ända till den medaljong som omslutit hennes mors portratt, hvilket han dock sann uttaget, och således sörvaradt al den barnsliga kärleken. Vid åsynen af detta nya bevis på hennes rörande ömhet, Ikände Stael sina ögon fuktas af tårar. Ilan tryckte medaljonEfter otaliga försök att göra sig förstådda af den gamla, slag åt bans öde, höll honom i alltför stark spänning för att han ett enda ögonblick skulle kunna låta öfverraska sig af för