——LPp k— — — ——————— GEORG BOGISLAUS STAEL v. HOLSTEIN. Romantiserad teckning. (Svenskt original.) (Forts. fr. N:o 145.) I förra fallet förmedlas den af inbillningen, hvilken alltid, ehuru beslöjad hon än må hålla den, har hoppet vid sin sida, som lägger sin mjuka hand mellan tryckningen af olycksslaget och vårt hjerta, då verkligheten deremot sätter den skarpa udden deraf på dess nakna nerver. Detta fick Ingeborg erfara, då Stael var borta, och hemmet var tomt. Då dörren tillslöts! efter honom och ljudet af hans sista steg på trappan försvann, ville hennes hjerta brista. Med känslan af att icke mer behöfva för honom anstränga hvarken sin omtanka eller sin själsstyrka, var också den inre spannkrasten slappad och den smärta hvarät hon nu så att säga, kände sig ega rätt att öfverlemna sig, grym och förfärlig. Emellertid vilja vi nu följa Stael, för att erfara hur hans flykt lyckades. Alexander hade så klokt, försigtigt och raskt tagit sina mått och steg för hans lyckliga undkommande, att han timman efter det han lemnat sitt hem rullade genom Moskaus gator, för att aldrig mer återse denna stad, inom hvars murar ett så förfärligt öde väntade hans landsmän. Närmare emot midnatten kom han fram till en by, med hästombyte. Ehuru ruskigt stället förekom honom, lämpade han sig dock efter sin reskamrats önskan, att der hvila ut några timmar. Hela huset var redan försankt i sömnens ljasvaste ro, då de anlande: och först ester en lång stunds boltning på den eländiga stugudorren, hördes något tecken till lif derinne. Efter ett förfärligt bråk med det bristfölliga låset gick dörren ändtligen upp, hvarvid en sysionomi visade sig som kunnat ijena till typ sör Macbets hexor. Hade Stael halt den allraminsta benägenhet att tro på augurer, så skulle han lätt tagit den gamla qvinnan för ställets onda genius, och genast skyndat derifrån såsom flyende för ett olycksöde; men nu tänkte han snarare att dess uselhet skulle afvända alla efterspaningar, ifall man verkligen skulle hafva anställt sådana efter honom.