Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 juni 1854, sida 2

lutar sig ned för att tala med en helt ung lord, med långt hår af den skönaste röda färg, det är konseljledamoten, hertigen af Argyll. Nu kommer biskopen i London och intar sin plats, jemte Englands primas, ibland kabinettets medlemmar, han trycker handen på en, förmodligen, högt uppsatt person, klädd precist som en lakej i något förnämt hus. Klockan slår tre. Den ofantliga byggnaden är full från golf till tak, och man skulle knappt kunna insläppa en enda lefvande varelse. Endast medlersta delen, bestämd för drottningen, är tom. I detta ögonblick är anblicken verkligen fantastisk. Till de 1,600 musici och sångarne af båda könen hafva slutit sig tre regements-musik-korpser, försedde med sina blåsinstrumenter och trummor. Alla afvakta nu ett tecken af signor Costa, som står der med hatten på hufvudet till dess drottningen anländer. Klockan en qvart öfver tre höras kanonskott. Ett väldigt jubelrop skakar kristall-hvalfven, och ekot från de djupa skeppen mångdubblar det. Det är hurraropen, som mottaga H. M.; de vara åtminstone tio minuter, och tystna ej förr än drottningen tagit plats under thronhimmeln. Drottningen sätter sig ej. På hennes högra sida placerar sig den unge konungen af Portugal, hertiginnan af Kent, hertigen af Oporto, hans broder, och tvenne små engelska prinsessor: till venster prins Ålbert, i fältmarskalks-uniform, vidare prinsen af Wales, prins Alfred, hertiginnan af Cambridge, prinsessan Maria af Cambridge och de öfriga medlemmarna af den kungliga familjen. Ibland de personer, hvilka omsisva II. M. visar man mig hertigen af Wellington, son till den aslidne hjelten af samma namn, sjelf eammal och svag, samt lord Aberdeen, chefen för kabinettet. Regeringens medlemmar utmärka sig genom sina enkla drägter. De hafva inga ordensband, plaquer el er kraschaner, ingenting annat än en enkel rock sammanknäppt ända upp till hakan och med broderad krage, dock mindre lysande än ambassadeattachernes. Lord Palmerston ensam bär ett stort rödt band. Några kronans officerare bära Bath-ordens stora band. Drottningen är mycket enkelt klädd, likasom de damer, hvilka omgifva henne. Konungen af Portugal och hans broder bära militärisk uniform och flera ordnar. Jubelropen tystna och orkestern spelar upp God save the Queen, kanonerna dundra åter utanför. Alla hafva stigit upp, den heligaste tystnad efterträder instrumenternas larm, då uppstämmer prima-donnan vid italienska theatern den första versen af national-hymnen. Denna stora och klangfulla röst uppfyller hela byggnaden och ljuder som en silfverklocka. Oaktadt drottningens närvaro applåderar publiken ursinnigt; derpå upprepar hela kören, accompagnerad af 4.0 instrumenter signorans sång med en beundransvärd ensemble, och, jag behöfver väl knappast tillägga det, med outsäglig styrka. Det är i sanning herrligt och praktfullt. Mot sin vilja kommer man att tänka på. huru denna Englands måktiga stämma skulle ljuda om, i stället för bönen, hotet gåfve sig luft ur dess väldiga bröst. Efter denna nästan förfärliga kör följa nya jubelrop. Drottningen bugar sig länge åt alla sidor, derefter sätter hon sig. Då närmade sig parlamentsledamoten och presidenten i ostindiska kompaniet, Samuel Laing, klädd i röd drägt, till foten af thronen och höll till drottningen, som var den enda sittande, ett långt tal, skrifvet på ett ofantligt pappersark, hvars upplasande medtog en qvarts timme och af hvilket man icke hörde ett enda ord Derpå bugade han sig och aflägsnade sig baklänges. Drottningen steg upp för att svara; hon emottog talet ur lord Palmerstons händer och läste upp det; men det hördes ej bättre än hr Laings. Derpå presenterade åtskilliga ledamöter af direktionen samt de skicklige organisatörerne af åtskilliga palatsets delar drottningen medaljer och albums. Jag nämner blott en af dessa vid namn, nemligen arkitekten. Då Sir Joseph Paxton, denna gång klädd i hofdrägt, visade sig, helsades han med en åska af hurrarop. Sedan dessa formaliteter blifvit uppfyllda, nedsteg drottningen från estraden och en procession bildades i hvilken jemte H. M., hennes höge gäster och familj, äfven erkebiskopen af Canterbury, ministrarne, diplomatiska korpsen och de främmande sändebuden deltogo. Processionen gjorde en tur till byggnadens förnämsta gallerier och mottogs öfverallt med enthusiastiska jubelrop. Man hurrade för drottningen, regeringen, arkitekten, entreprenörerne och för engelska folkets ära. Sedan processionen gjort sin rund, läste erkeblskopen af Canterbury en bön, hvarefter kören sjöng Halleluja. Då slutligen en djup tystnad inträdt, förklarade drottningen, med stark och klar röst, Sydenhamska palatset öppnadt. Nu uppstämdes God save the Queen, hvars väldiga toner nästan qväfde de förfärliga hurra rop, hvilka följde drottningen till byggnadens port. Derpå borttogos bommarne och folkmassan rusade in i kristallpalatset, som från detta ögonblick står öppet fir hela Europa.