Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 juni 1854, sida 1

unga frun, fru Stael von Holstein, ett enda ord. Ni är så sa derligen sinnad mot henne och man plar hafva så mycket att. önska efter sådana vigtiga upptraden i lifvet. Jag har just gladt mig åt att få höra er vältalighet flöda. Nu vände sig generalen till Ingeborg och sade: D Som min drägt, lika mycket som furstinnans egna ord, bör säga er allt, ända till min egen närvarande osverraskning här, torde ni finna det ganska naturligt, att jag icke finner nå gra uttryck för de känslor, som för ögonblicket intaga mig; men! ber er vara öfvertygad att de derför icke äro mindre lifliga, och att jag icke skall försumma ett lyckligare tillfälle att tolka dem. Dessa ord, som generalen på ett eget sätt betonade, fingo derigenom en betydelse, som isade Ingeborg med fasa. Sedan han uttalat dem drog han sig kallt och bestämdt mot dörren, bugade sig och sade till sin hustru: — Ni torde ursägta, min furstinna, att jag icke har tid att längre qvardroja! Men i fall ni behagar stanna ber jag er icke genera er för min skuld. Jag skall tillbakaskicka er vagn när helst ni behagar. Men furstinnan, som icke fann mera skäl att här dröja qvar efter sin man, än skytten i banan sedan målet för hans prisskott borttagits, följde honom utan alla dröjsmål. Tschammer hade varit förfärlig att åse, och det våld, hvarmed han sammanpressade sin vrede, lät Ingeborg frukta, att dess lutbrott förr eller sednare skulle drabba så mycket obevekligare. Hon såg att vändningspunkten för Staels och hennes lycka var nära, och hon fattades af samma oroliga aningar som förut, men med den skilnaden, att de nu fingo en obetvinglig kraft öfver hennes sinnen, emedan de visade faran i en bestämdare form. Vid denna tid hade man börjat tala om en föreslagen utvexling mellan ryska och svenska fångar, emedan czaren, som be hösde sickliga officerare vid sin arme och räknade flera sådana i svensk fångenskap, var benägen till fördelaktiga medgifvanden Underhandlingar voro redan började med svenska regeringen i Stockholm, och man väntade med hvarje dag att få höra det: antal bestämdt; liksom hviska grader som skulle ifrågakomma. Häri tyckte Ingeborg sig se räddningsplankan, som skulle kun na föra hennes make till den säkra stranden, honom ensam, det år sannt; men det var också blott på honom hon tänkte. Hon hvälfde sina förslag hit och dit; de stannade alltid på samma punkt. — Ja — sade hon vid sig sjelf — det måste så gå, v skola skiljas! — Tanken vexte hastigt till beslut. Med beslutet