Poetens kall else, I lunden, der skogsbäckens porlande våg Uppväller ur bersssotens löfviga salar, Dit vingade sångare ställa sitt tåg Vid vårsolens helsning till skogar och dalar, Och välja sig makar och bygga sig bo, Och bikta sin ömhet och kärlek och tro — Der såg jag först solen i leende glans, Så herrlig och mild tåga fram i det höga; Der band jag den första och enklaste krans Af doftande blommor, som tjuste mitt öga; Der värmdes mitt hjerta vid skapelsens bröst, Och kärleken tolkade Skaparens röst. Jag lekte så glad på de nordiska fjell, Jag lefde så lycklig i dalarnes sköte. I slingrande murgrönans grönskande tjäll Jag gick hvarje morgon till foglarnes möte, Och när högt bland kronorna trastarne slå, Jag lär mig att sångernas mening förstå. Min sångmö uppvaknar ur drömlifvets natt, Jag fattar min lyra, slår an på dess strängar, Jag sjunger, fast sången är torftig och matt, Om strålande himlar och blomstrande ängar: Då hör jag en sång från den höge Tegnr, Som dundrande gråter och klingande ler, Sen hör jag från öfriga skalder i Nord En mångstämmig chör genom lunderna brusa: Allt anadt i himlen, allt kandt på vår jord De skildra så skönt, de så mästigt förtjusa! De måla sitt drama på olika sätt, Ån svärmiskt, än dystert, än lustigt och lätt. Än ser man naturen i slösande prakt Med vårluft och blommor och sogelsång pråla, Än oskuldens tärna med tjusningens makt, Som kronan i hela Guds skapelse stråla; Ån lågar den älskande ynglingeus biöst. Han lider af tvekan, men hoppet ger tröst. Än suckar ett vemod så dystert och matt, Då sångarens själ ej är ense med lifvet, Ett qväde, som stiger ur skuggornas natt, Om olyckans öde, åt menniskan gifvet; De hemskaste känslor utsgjuta sitt svall, Den brustna naturen besjunger sitt sall. An blixtrar ett skämt i sin sprittande lek, Så sinnrikt och lustigt att sorgen kan skratta; Satiren, hon gisslar så dårskap, som svek, Så skarpt, att man knappt kan dess möjlighet fatta. Ja, kläder sig skämtandet i poesi, Då blifver blott lifvet en qvick parodi. Men när jag så herrligt fann sångens behag I skiftande former så rika sig gjuta, Och blomstra i Scandias sångarelag, Då började jag till det laget mig sluta; Och känslornas oemotståndliga ström Försänkte min själ i en svärmande dröm. Begreppet blef vidgadt, min tanke blef djerf, Jag vågade flygten på Pegasi vingar, Alt dikta, det blef nu mitt dyraste värf — Hur skönt går min tid, när min själsharpa klingar! Då dårar ej glädjen, ej sorgen förmår Alt lemna i hjertat förhärjande spår. Nåväl! jag vill vårda den gnistan jag fick, Hur ödet beslutat min skickelse dana; Jag stundom väl får i Guds himmel en blick; Då vandrar jag nöjd på min ensliga bana. Min sorg skali jag skingra vid tonernas ljud, Och glädjen skall lära mig älska min Gud, Om ock jag på tidens ostadiga elf Skall segla förgäten af lyckan och verlden, Så finner jag sällheten inom mig sjelf I dikten — och offrar den dyraste gärden. Men skulle Fortuna ock gynna mig mer, Jag tackar och gläder mig, sjunger och ler. Så skalle då sången från strand och till strand, Och genljude vidt genom datar och lunder! Och sångmön från diktens förlofvade land Må helsa de flyende dagar och stunder, Och tjusande mana vår Nordiska stam Att ädel och manlig med äran gå fram!