Korrespondens. Stockholm den 16 Juni. Ehuru man med skäl kan draga i tvisvelsmål, om allmänheten i landsbygderna det ringaste intresserar sig för riksdagsförhandlingarne och de dermed samband egande åtgärder af regering och myndigheter, torde dock något böra meddelas derom, utöfver hvad som sjellva reseraten af ståndsförhandlingarne innehålla. Man bör nemligen hoppas, att oaktadt den med hvarje dag tilltagande erfarenheten om skenbarheten eller rent af bedräglighaten af våra så kallade ,konstitutionella garantier, liknöjdheten för våra inre angelägenheter icke kan vara så stor, att man alldeles öfvergifvit all tanka derpå, eller att de utländska nyheterna, krigsbulletinerna, 0. s. v. allena upptaga uppmärksamheten. Att Riksratten, med en visserligen ej förvänande, men dock ej väntad enhållighet srikant de för rådslagen i fråga om Kronotionde-lösen m. m., under åtal ställda Statsråds-medlemmarne, är redan kändt, äfvensom att det sätt hvarpå åklagaren utförde åtalet, gaf en förträfflig anledning till den enkla frågans invecklande och domslutets motivering. Hvad som varit en naturlig följd af denna sakens utgång är, att enhvar ännu mera än förut inser att hela R-ksrätten är den mest barocka domstolsinrättning i verlden, och att den endast kan af regeringsmakten användas, emot för den obehagliga personer; aldrig af nationalrepresentationen emot dem, som kränka folkets rätt och dess ombuds beslut. Man hör numera härstädes ingen menniska mera tro på möjligheten att den juridiska rådgilvare-ansvarigheten någonsin på det sättet kan utkräfvas. Huruvida rådgifvarne komma, med lika hårda pannor, att låta