Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 juni 1854, sida 1

EE LL aa skulle tillåta sig några steg, dem han ej skulle veta sig ha kraft! att försvara; och hvad jag med afseende på de medel du skryter med, vill säga, är blott det, att klostrets vaksamhet ännu aldrig funnit sig bedragen; men att du till följe af dina hotel ser får tillskrifva dig sjelf den fullkomliga isolering du för din återstående tid torde blifva underkastad. — Barmhertige Gud! — stammade Ingeborg, på hvars föreställning detta hot gjorde ett förfärligt intryck. — På det sättet fordrar klostrets säkerhet att skyddas. Hvar är nu kraften af dina hotelser? — Och ett irroniskt leende blandade sig med det gudomliga lugnet på abbedissans ansigte. — Hvar? — — I mitt hopp till Försynens barmhertighet öfver den oskyldigt lidande. — Odmjukheten och undergifvenheten kunna endast tillegna sig en sådan tröst, då trotsigheten och det uppstudsiga sinnelaget tvertom hafva allt att frukta. — Hör upp att tala detta skrymtans språk, som endast väcker hat till den helighet hvarmed ni prunkar. Barmhertige himmel! — återtog Ingeborg och sjönk ned på sina knän, under det hon sammanknäppte sina händer och sträckte dem emot himlen. — Du som kan skapa tusende vägar för den hjelp du vill sända den lidande, räck ut din fadershand mot det våld som triumferar öfver svagheten och beskydda mig; beskydda mig med din sadershand, o Gud! ... Snystningar qväsde hennes röst, men tärarne tolkade det språk tungan icke längre förmådde uttrycka. — Den stolta abbedissan, lika stålsatt mot tårar som böner, stod der och betraktade henne så kallt och stelt som hade hon sett på en alfreskomålning. Då öppnades dörren och en af systrarne förkunnade abbedissan att någon önskade tala med henne. — Jag kommer — sade abbedissan och gaf systern befallning att föra Ingeborg till hennes rum och vidare se till att ingen, och uttryckligen icke lilla Sigrid, fick hafva någon förbindelse med henne. — Lilla Sigrid — sade systern — Jag såg henne nyss stå gråtande och klappande vid dörren. — Det hjelper icke syster, du har hört min befallning. — Abbedissans vilja vare uppfylld! — sade systern. Ingeborg betraktade abbedissan och följde systern utan motstånd; ty hon visste hur fruktlöst hennes böner skulle falla. Men i dörren möttes hon af en annan syster, som sade: — Det är hennes höghet Catharina Ålexjewna, som ber att; j 4 4