Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 juni 1854, sida 1

skaffar gifvaren syndernas förlåtelse och . .. Men hvarför denna I häpnad? I Ingeborg var blek och orörlig. Hon kände hur blodet stockade sig kring hennes hjerta och hennes knän darrade. — Han kommer? — stammade hon. — Om en månad, till czarens förmälningshögtid, såsom han skrifver. — Om en månad! — Och Ingeborg andades lättare. — Och om jag dessförinnan, om jag i detta nu fordrade, att ni återgaf mig en frihet, den ni utan all rättighet beröfvat mig, hvad skulle ni då svara? Vid denna fråga tog abbedissan ett steg tillbaka, och betraktade Ingeborg med en uppsyn, som betviflade hon att hon hört rätt; derpå sade hon med lika mycket lugn som värdighet: — Om den första verkan af din beskyddares återkomst består i bortläggandet af det fromma sinnelag du hittills visat, emot ett öfvermod, som tillstädjer dig försöket att skämta med mig, så kan jag endast beklaga, att de föredömen al fromhet och ödmjukhet, du bland oss haft för ögonen, icke förmått åstadkomma någon varaktigare förändring på ditt sinne. — Hvad föreställer ni er, min abbedissa? Skulle jag skämta? Nej! Icke allenast min fråga var allvar, utan ännu mera min bön, min innerliga bön, att ni ej vidare måtte låna er till ett syndigt våld emot min frihet. . . . — Är det jag som skall mottaga föreskrifter af dig, mitt barn? — sade den stolta abbedissan, som kände sin värdighet på det djupaste förnärmad af detta tilltal. i — Skulle du, efter nära elt års vistelse inom dessa murar icke bättre lärt fatta det språk, hvarmed min värdighet bjuder dig tilltala mig? . — Jag kan och jag bör i detta ögonblick endast tala ett språk, det är sanningens, och ert hjerta kan icke vara döft för dess röst, ty i det talar alltid Gud. — Tyst, mitt barn! Vanhelga icke detta heliga namn, genom att blanda det med ett verldsligt öfvermods syndiga tal. Han vill endast nämnas af tillbedjande läppar! — Nej, min abbedissa, äfven af de bedjande, af de sanning och rättvisa åberopande! Hvad vore han, om han icke följde oss in i lilvets alla förhållanden, och der gjorde sig känd af oss?! Ja, jag känner, jag erfar att han är med mig i detta ögonblick och skall öfvertyga er om min rättvisa sak! Ni kan icke — och Ingeborg nedslog sina ögon — vara okunnig om de afsigter, som förmått er bror, general Tschammer, att undandraga