Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juni 1854, sida 2

utöfvat mot Olof Andersson, dermed, att den dömde icke polisbetjeningen, utan Olof Andersson till böter motsvarande 28 dygns vatten och bröd. Mot detta utslag, hvilket jemte all annan förenade den olagligheten att vara fäldt af en auktoritet, som icke utgör någon egentlig domstol och som alldrig äger rätt att afdömma dylika mål, besvärade sig likvål Olof Andersson till Götha Ilofrätt, hvars utslag sannolikt ännu icke fallit, och instämde samtidigt härmed, genom allmänna aklagaren, Wickstrand och hans medbrottslige till rådbusratten, att stå till ansvar för det utöfvade våldet. Här hördes nu en mängd vittnen, af hvilka intet enda kunde vittna att Olof Andersson öfverfallit? polisbetjeningen med hugg och slag, icke ens att han skuflat poliskonstapeln, mer än att han slet sig lös, och hvad besynnerligare är, de flesta vittnena nade ej ens kunnat hos Olof A. upptäcka någon synbar rusighet, än mindre ett sådant vofverlastadt och redlöst tillstand, hvilket är det enda som berättigar till personers tillvaratagande i polishaktet. Tydligt är ock, att 0. Å, äfven om han varit rusig på gatan, dåtervunnit sina sinnens bruk sedan han en och annan timme varit uppe på hr Ahrenbergs rum, och att säledes hans gripande och borttörande derifrån var ett väld, som ej äger den minsta omständighet till sitt försvar. Alt en sådan likväl uppletats skall läsaren snart finna. Sedan efter långa och upprepade vadansökningar, det blifvit fulleligen utredt, att ett brott här var af polisbetjeningen begånget, som borde straffas efter Missgerningsbalkens 20 Cap. 7 8, yrkade Olof Anderssons ombud häktning å poliskommissarien Wickstrand och hans handtlangare, hvilket dock icke af rådnusrätten bifölls. Rättens utslag, afkunnadt den 31 sistl. Maj, blef följande : Ester öfvervägande af hvad sålunda och i öfrigt förekommit, finner rådhusrätten det väl genom åtskillige hörde vittnens berättelser vara upplyst, att hvarken pollskommissarien Wickstrand eller poliskonstapeln Ljungqvist, vid efterfrågan i handlanden Ahrenbergs bod eller bodkammare i uppgifna tillfället kunnat af Ahrenberg eller andra personer på stället erhålla tillförlitlig uppgift om målsägandens namn eller hemvist, men då Wickstrand emellertid icke ägt alt, sedan målsäganden tagit sin tilllykt inom hus, låta vare sig för sylleri eller i och för det våld han mot Ljungqvist utöfvat och för hvilka begge förseelser mälsäganden sedermera blifvit af poliskammaren fälld ull ansvar, mot hans vilja, afföra honom från Ahrenbergs hus till häkte och der qvarhälla honom, hvilket likväl ägt rum, pröfvar rådhusrätten, enär Wickstrand icke är förvunnen att hafva af hämnd eller annan otillbörlig bevekelsegrund sådant verkställt, med anledning af I kap. 7 Utsökningsbalken, lagligt döma honom, poliskommissarien Wickstrand, att för mälsägandens anbållning i Ahrenbergs hus, afförande till poliskammaren och qvarbållande i häkte plikta Tre månaders lön till stadens fattige med 75 rdr bko. Oaktadt denna rådhusrättens dom ställer i en tillräcklig klar dager poliskammarens tilltag, att dömma den våldförde och förorättade Olof andersson till 28 dagars vattenoch brödstraff (detta hade blifvit straffet, alldenstund han ej kunde betala böterna) i samma mål, der hans vederdeloman nu blifvit dömd att böta en tredjedel af sin ordinarie lön och ersätta rättegångskostnaderna, kunna vi dock ej undgå att mot förstnämnde dom göra några erinringar, så mycket helldre som Olof Andersson numera icke kommer att anföra några besvär inför någon jordisk domstol. Rådhusrätten har tydligen uttalat, att Wickstrand aldrig ägt rätt att afföra Olof Andersson från hans tillslyktsort i handl. Ahrenbergs hus, och qvarhalla honom i häkte. Hvad stadgar nu svensk lag mot ett sådant olagligt förfarande? Jo följande: var som griper, bastar eller binder någon oförvunnen, utan uppenbar missgerning, iner ban må gripas eller häktas före; straffas med ett års fängelse, med eller utan arbete, efter omständigheterna, plikte ock dertill Ett hundrade daler till treskistes. Orkar han ej bötä; arbete derutöfver i fyra månader. Tager man annar med väld utur egit eller annars hus, eller af gato, väg eller annorstädes, och förer bort mot hans vilja, i fängelse eller till annan ort, vare lag samma, ändock att ingen skada gjorde. Detta är Sverges lags tydliga stadgande, i Missgerningsbalkens kap. 20, 7, förklarad genom kongl. förordn. den 20 Januari 1779. Och häraf är klart, att allt detta gripande å väg och gata, som polisbetjeningen företager sig mot druckna personer, de der icke äro saker till uppenbar missgerning, är fullkomligt stridande mot Sverges allmanna lag, liksom det afven, sasom vi mångfaldiga gånger visat, är stridande emot den specialförfattning, med stöd af hvilken den allmänna lagen oupphörligt kränkes. Och straffet för ett sådant handlingssätt är lika tydligt: Bit års sästning och 100 daler i böter. Men i st. s. denna lagparagraf har Rädhusrätten tilllämpat den mildare Uisökningsbalkens kap. 1,8 7, som lyder: De som af Konungens Befallningshafvande i bud och ärender brukas, skola vara edsvorne och beskedlige. Öfverskrida de, af sjelftagen myndighet, eller estersätta det, som dem i hvarje mål befalldt är, eller för väld och vinning någon sak lindra, äga då Konungens Befallningshafvande makt, att dem med ord och varning napsa, eller i böter af dem taga två eller tre månaders lön till nästa fattighus, eller ock, der brottet svårare år, det hos rätten angifva. Huru den oförrätt Stralfas skall, som dem i embetet med ord eller gerning sker, eller den de någon annan göra, derom skiljs i Missgernigsbalken. Såsom hvar man, äfven den som ej är så lagfaren, som Raådhusrättens ledamöter böra förutsättas vara, kan inse, afser denna s endast konungens befallningshafvandes makt öfver sina beljente och hänvisar alla svårare förseelser å desse betjentes sida till missgerningsbalken. Hvad skäl har då Rådhusrätten kunnat uppleta för denna S:s tillämpning, som uppendagligen ej hör till saken ? Något sådant skäl uppgifves försigtigtvis ej af rätten, ty det kan ej uppgifvas, men vi hafva hört sägas, att Man sökt en förevänning tin den mildare bestämmelsens åberopande deri, att Olof Andersson ej uppgifvit sitt namn och sitt hemvist. Men hvar säger lagen, att han dertill var skyldig, och har den någonstädes låtit en underlåtenhet i detta hänseende gälla såsom laga skäl till häktande? Ingalunda! Den säger tydligen: Hvar som griper någon oförvunnen utan uppenbar missgerning? etc.