Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 juni 1854, sida 2

ö ö ö tider från Konstantinopel af d. 30 Maj. Inskeppningen af 23,000 Engelsmän till Varna hade begynt i Scutari och skulle vara slutad d. 10 Juni. Theater. I Fredags afton uppfördes på vår Theater för första gången: Lucidor, skådespel i 4 akter, och syntes ådraga sig icke blott en fortsatt och stor uppmärksamhet, utan ock ett lifligt bifall, äfven der inga applåder hördes. (Det är något egendomligt hos den svenska publiken i allmänhet och hos Götheborgs isynnerhet, att den sällan applåderar vid scener af mera allvarlig och gripande art, deremot utbrister i bisallsrop, då någonting går bra, då en skurk uppdagas och straffas, då kärleken belönas, vid en qvick replik o. s. V., nästan utan allt afseende på huru scenerna utföras. Det ligger någonting godmodigt och naivt i detta, som är högst aktningsvärdt, äfven om det röjer mindre esthetisk utbildning. På grund häraf kan man emellertid icke bedömma det bifall en pjes eller en rol möter endast efter applåderna, utan mången gång mera af den djupa tystnad, som åtföljer en allmänt spänd uppmärksamhet. — I allmänhet är vår publik mycket nidsk på applåder, såväl på Theatern, utom vid muntra komedier, som på konserter. Någon gång har man den ovanan, att hyssja ned applåder, som möjligen göra ett litet afbrott i dialogen. Det är förmodligen på grund af en sådan ojemnhet i publikens bifallsyttringar, som man i Frankrike infört den af theatern engagerade, onaturliga handklappningskåren, den s. k. claquen, emedan applåden är nästan nödvändig, för att hålla skådespelaren vid godt mod. Att utföra något inför en känslolös publik, är såsom att spela på ett instrument utan resonans.) Efter denna långa parenthes är det skäl, att återvända till Lucidor. — Skådespelet syntes oss äga många och stora förtjenster. Det var ett svenskt och ganska romantiskt ämne, sådana som vår historia äger många; der voro några goda karakterer, flera ypperliga scener, en alltigenom vacker och på flera ställen sannt poetisk dialog; der var slutligen en enkel och osökt handling, hvars utförande dock syntes oss röja den dramatiske nybegynnaren deri, att de många tablåerna behöfde anlitas, hvilket vi tro att man kunnat om ej helt och hållet, dock i någon mån undvika. Utan att ingå i någon kritik af sjelfva stycket, må det blott tillåtas oss nämna några ord om utförandet. — Detta syntes oss öfverhufvud taget godt, på flera ställen förträffligt. Vid Lucidors första uppträdande hade han måhända bort mera framstå såsom den svärmiske, vackre, unge studenten, som tillvann sig Magdalena Sjöblads hjerta, än såsom den grubblande, passionerade mannen, och öfverhufvudtaget hade de båda älskandes uppträdande i första akten kanske bort äga en mera ömt Svärmisk karakter än hvad dels förs:n, dels skådespelarne deri inlade, men i det hela syntes oss, att hr Pousette särdeles lyckligt återgaf den rätt svåra rolen, på hvilken det syntes att han nedlagt mycket arbete och studium. Rolen är i och för sig något enformig, alldenstund förf:n strängt hållit sig till den karakter af olycklig, som poeten sjelf kallade sig, men hr Pousette förminskade denna enformighet så vidt möjligt, genom en rätt god nyansering och genom kraft och känsla uti de särskilta situationerna. M:lle Nordgren, såsom Magdalena Sjöblad, ) väckte ett fortfarande intresse, genom ett vackert och flärdlöst spel, som i sista akten, då hon utförde den vansinnigas rol och då hon vaknade ur den långa sömnen till medvetande, stegrades till en sann tragisk pathos. Såvidt vi förstå, äger m:lle Nordgren stora anlag till en verklig tragisk skådespelerska och bör blott akta sig, att för tidigt bilda sig ett bestämdt manår, utan söka variera sin hållning och deklamation i olika roler. — Hr Åhman, som äfven här hade erhållit det otacksamma uppdraget, att spela styckets onda genius, hade en temligen inskränkt rol. Att han fyllde den med kraft och hållning, behöfva vi ej säga. Drottningen, den ytliga Hedvig Eleonora, som tog sina knähundar med upp i rådet och satte patiencen och ett jeu de båte framför de ledsamma regeringsangelagenheterna, spelades af sru Lagerqvist på ett satt, som väckte publikens stora bisall och tillvann henne att vid andra aktens slut blisva inropad. — Lucidors trogne vän, Columbus, utfördes af hr Brandt. De öfriga rolerna voro biroler, men af dessa kunna vi ej undgå att nämna Carl Gustaf Wrangels, som utfördes af hr Stjernström, hvilken förträffligt sade några kraftiga ord, som voro lagda i den gamle fältmarskalkens mund.