dela Jag gick vidare till Lord Derbys präktiga stålle och såg harar springa orädda omkring i det höga gräset. När jag kommit långt in i den täta parken, på den kolsvarta vägen, träffade jag på en grind, som var stängd. Efter gammal svensk vana ville jag klifva öfver, men hindrades af en qvinna, som bodde i grindstugan bredvid. I detsamma kom en kärra körande och på den två feta karlar och en polisbetjent med n:o 198 på kragen. När han fick höra, att jag ämnat klifva öfver grinden, tog han mig fast och underrättade mig att det ej var tillåtet att gå in i parkerna. Fastän jag ej bestred den saken, ville han dock ej lemna mig i fred, emedan han trodde mig vara en kringstrykande tjuf eller något dylikt; särdeles hade han mycket att göra med min ylletröja, som jag bar lös under rocken. — Jag visade mitt pass, men som det var på svenska förstod han det ej. En papperslapp, på hvilken de latinska namnen på några gräs voro upptecknade, gjorde honom dock mesta bekymmer. Efter långa öfverlägg ningar med folket i grindstugan om hvad man skulle företaga med min underliga person, gingo vi in på ett bättre ställe, hvars innehafvare kallades kapten. Jag infördes i ett mycket vackert rum, byggdt som en kajuta, med fönster i saket, och satt der medan poliskonstapeln visade mina papper för kaptenen. Ester en stund blef jag inkallad till damerna, snyggade mig bäst jag kunde och inträdde under qväfdt skratt. Här begapades jag af kaptenen och hans fruntimmer såsom en person af mycket högre rang än de. För öfrigt voro de ytterst artiga, älskvärda och belefvade i sitt bemötande mot mig. Kaptenen afrådde mig från dylika utflygter åt landet, ursäktade poliskarlen och bjöd mig ett glas öl till afsked. Utan detta lilla äfventyr hade jag ej fått se en engelsk landtlig interieur, hvilken jag här fann högst treslig samt ytterst proper och nätt. Nar jag skiljdes från poliskarlen var han mycket ödmjuk och frågade mig flera gånger om vi voro vänner. Jag var nu minst 7 engelska mil från Liverpool och det var snart mörkt. Då jag gått en 3 å 4 mil hemåt frågade jag en qvinna, som bar en skinka under armen, huru långt det var igen, hvarvid hon blef så förskräckt, att hon tog till fötterna och sprang. — När jag ändteligen kom fram till Liverpool var här full karneval, ty det var Lördags afton. — Ett par kneckfar i röda jackor ha velat värfva mig till solat. — — Mera en annan gång.