Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 juni 1854, sida 1

toriteternas kunskap, hvilket skulle kunna skada Stael fullt ut så mycket som mig. — Var öfvertygad om att jag inser detta och skall veta iakttaga den tystlåtenhet, som begges er säkerhet kräfver. Men vägra ej att yppa mig det namn, vid hvilket jag hädanefter får fästa så mycken tacksamhet och beundran! — Du Rietz. — Du Rietz, — upprepade Ebba. — Ack, hur varmt skall jag ej hädanefter bedja Gud för den ädle Du Rietzs beskydd! Dessa ord från dessa läppar försatte Du Rietz i den högsta förtjusning. ; — 0, himmel! — sade han. — Hur litet har jag förmått göra, och hur rikligt har du belönat mig! Ack, ett bifall af I t Ebba slog ner sina ögon för de lågande blickar som brunno mot henne, och gjorde rodnande en rörelse för att aflägsna ssig. ( — — — — — U — Nej, icke än! bad Du Rietz. — Ni glömmer att ni lemnat mig i okunnighet om det namn hvarvid jag länge sästat min dyrkan och hvilket evigt skall bibehålla den. 0, tala; såg mig hvem ni är! i — Det är Ebba Horn — som af den ädle Du Rictz tvenne gånger blifvit bedragen på den adle Stael, hvilken eger en broders rätt till hennes deltagande. — Ebba Horn, — fröken Ebba Horn. Ett namn värdigt denna bild, som så underbart föresvälvat mig sedan . . . sedan ... O, min fröken, minnes ni denna? — och han visade boken som han bar i sin bröstficka. — Och denna? — och han framtog en liten medaljong som inneslöt myrtenblomman, hvilken han funnit i boken. — Ni ser om jag troget vårdat mina minnen. Och badenefter, huru mycket mera värda skola de ej blifva, då de skola tala till mig om er förnyade åsyn? — Ni fästar för mycken vigt vid dessa . . . . stammade Ebba. — För mycken, o nej! Och i mitt kanske snart utrunna timglas, skola de ännu förvandla den sista sanden i guldkorn. Lid dessa ord böjde han ett knä för Ebba, och fattade hennes hand, den hon utan motstånd lät honom föra till sina lappar och trycka mot deras purprade brand. Midt under detta stumt talande ögonblick instörtade Brinck. I förfärliga drag vexlade samvetsqvalens och vanvettets uttryck I på hans ansigte. Hären stodo som resta på ända. ögonen rullade vilda, som ville de spränga sina gropar, och läpparne dar