Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 juni 1854, sida 1

Brinck försökte att framstamma några ord, men hans tunga vågrade honom sin tjenst. Ålljutant Brinck, — sade Ebba. — Gör er icke värd; jen qvinnas medömkan! Hvad skulle kung Karl säga om han, såg en af sina krigare i denna författning? j — — — ö — Brinck ryste tillbaka med förvridna anletsdrag. — Ha! I Ä 3 oo PDet är en straffande försyn, som lägger dessa ord på er tunga! Kung Karl, säger ni? -— — Bort, bort med den tanken! — Jag lemnar er för att tillkalla herr Tepati, och hoppas alt det skall bättre lyckas honom att lugna och bringa ordning i edra tankar, än mig. Lemna mig? Nej! Af barmhertighet lemna mig icke allena! oc Hvad, min herre? Ni låter fruktan förnedra er till en grad att ni bäfvar för ensamheten? — Utan er, ja utan er. Förskjut mig! -— — Himmel, helsvete! — — Förskjut, men öfvergil mig icke! — Och han störtade till hennes fötter. — I himlens namn! Ni har förlorat edra sinnen. Förskräckt ville Ebba, hvars hand han fattat, slita sig från honom; men han fasthöll henne och bad med vansinnets och förtvillans styrka: — Nej, nej! Lemna mig icke. Då inträdde Tepati och hans fru, hvilka, liksom alla andra, blifvit störda af nattens ollarm. De kommo att genom fönstren, som lågo ut åt gatan, se till hvad som stod på. Deras ölverraskning vid åsynen af Ebba och Brinck, lemna vi åt läsaren sjelf att bedömma. Men det dröjde icke länge innan den gal rum åt medlidandet, vid upptäckten af den sinnesstämning som bemaktigat sig den senare. I förmodan att denna srambringataf någon hotande fara, som torde stå i sammanhang med dI nattliga uppträdena, om hvilkas orsak och syfte den ädle Tepati ännu befann sig i den fullkomligaste ovisshet, qvarholl ha: Brinck i sitt hus för att så vidt möjlizt Var skydda honom för allt slags våld, och genom en ändamålsenlig vård återbringa honom till lugn och sansning. ; Detta ädla bemötande tycktes. till en början icke heller va ra fruktlöst. Redan nästa morgon visade sig Brinck, till följ. af den goda, lugnande behandling han erhållit och nattens star kande sömn, fullkomligt redig till sinnes, ehuru han var ytters olek och ögat hade mycket qvar af denna skygghet och irran de rigtning, som en engång rubbad inre jemnvigt gerna qval lemnar. Slug, som han var, då passionen ej qvasde förnultets