Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 juni 1854, sida 1

CEORG BOGISLAIS STIÄEL v. HOLSTEIN. Romantiserad teckning. (Svenskt original.) (Forts. fr. N:o 127.) Så stod hon betagen af gissningar och ängslan, då hon ien skyggt framsmygande person, som med bortvändt ansigte tycktes undvika mötet af några svenskar, igenkände Brinck. Ebbas lifliga fantasi målade honom i samma fara som de öfriga, och hennes hjerta kände sig rördt af medlidande. Som han gick nära under hennes fönster, öppnade hon detta och vinkade åt honom att stanna. I nästa ögonblick öppnade hon sjelf porten till huset och bjöd honom att stiga in. Vid lampan, som hon bar i handen, såg hon ett blekt och vanstäldt ansigte. Hans läppar darrade, hans ögon voro insjunkna, han tycktes knappast ha styrka att lysta dem srån jorden. — Var lugn, adjutant Brinck, — sade Ebba. — Ni är råddad, åtminstone sor ögonblickets fara. Någonting förfärligt måste tilldraga sig med våra arma landsmän. Men hemta er! Den ädle Tepati, hvars gästfrihet är er bekant, skall icke misstycka hvad jag gjort, eller vägra er det skydd hans hus kan lemna. Dröj här och lugna er, medan jag går att underrätta honom och hans maka om den gäst jag infört till dem! Ni skall sedan för oss berätta om allt hvad som tilldragit sig. — För Guds skuld! — stammade Brinck. — Er sinnesförfattning låter mig verkligen frukta det värsta; något som öfverstiger hvad jag ens kunnat föreställa mig. Brinck höjde på axlarne och gömde bort ansigtet. — Tala, säg hvad det är! Ni kan icke låta modet fattas er! Ni är svensk. — O, vel — Er tvekan är förskräcklig. Säg mig ett ord, ett enda ord om hvad som tilldragit sig, hvad som försatt er i denna sinnesstämning. — Ni vägrar? Jag hade icke väntat mig det. Tala, säger jag! Vore det än det förfärligaste ni hade att förtälja, skulle jag dervid ej förlora min fattning till samma grad som ni.