Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juni 1854, sida 1

— — —pv—6 —— ———7— ånyo underkasta sig fångenskapen, svuro de samlade svenskarne ännu en gång, i det de tryckte hans hand till afsked, att: utan vank framhärda i mod, ståndaktighet och trofasthet, önskande honom lycka till sitt företag tills de på utsatt ställe skulle få återse hvarandra. Lik dåren, som leker med elden, tills den fattar i hans kläder och förbränner honom, lemnade sig Brinck vid Ebbas återseende åt hela häftigheten af sin kärlek, och tillbringade sina dagar från morgon till afton i Tepatis hus. När dagen var inne, som borde sluta med det afsked, hvilket skulle blifva det sista och för alltid slita honom från Ebbas åsyn, fattade honom en feg föriviflan. Företagets äfventyr, betraktade med samma öga som mätte skilsmässans fasa, antogo så förfärliga dimensioner att de isade honom med bäfvan. Från Tepatis hus styrde Brinck i qvällens skymning sin kosa till kommendanten och upptäckte för honom hela planen. Endast hos den samvetslöse, principmässige bofven mognar för räderiet långsamt, i form af plan; hos den svage, för grundsatser främmande eller kraftlöse, den moraliskt halte eller blinde, ingifves det deremot af ögonblickets ötverväldigande frestelse. Så förrådde Judas sin mästare för de treltio sillverpenningarne, och i sanning, kärleken är ingen mildare frestare än girigheten. Hur månget öga slöt sig icke denna qväll under bön om Herrans beskydd för sin egen och sina medfångars befrielse; hur många drömmar målade ej de sköna taslorna om återseendet af fordna kamrater och nya lagrar, skurna i de segervande svenska krigslederna; hur månget hjerta klappade icke med längtan och förtröstan emot morgondagens sol, då nattens tystnad plötsligen afbröts, och det gamla sredliga Kasans innevänare väcktes af patrullers och piketers slamrande tåg genom gatorna. Denna ovanliga rörelse i den annars så tysta och stilla staden, hvilken icke hört af krigsgny på nära tvenne sekler, eller sedan landets eröfring från dess iartariska herrar fullbordades af Wassiliewitsch den andre, jagade alla menniskor ur söm nens armar och retade deras nyfikenhet på orsaken till en så ovanlig händelse. Alla skyndade att kasta sig i kläderna. och nom några ögonblick voro alla fönster uppfyllda af åskåare. Natten var månljus och klar. Endast det lömska, det lurande försåtet söker mörkret, men våra svenskar, som valt det öppna våldet, den frimodiga kampen till sin räddningsplanka, hade för sitt verk valt en tid, då himlen tändt sin milda fackla