Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 juni 1854, sida 1

stora förmögenhet de i gods och fastigheter qvarlemnat, alltid, hvarhelst de kommo, förskaffa sig medel till ett godt och bekymmerslöst uppehälle. I Kasan inrättade de också sitt hus godt och trefligt, höllo det ständigt öppet för sina finska och svenska bröder — hvilka här, liksom vi förut omnämnt, i Sviatski, åtnjöto mycken frihet — samt förvärfvade sig, genom dessa egenskaper, som öfverallt göra sig gällande, vänner äfven bland de bättre och ädlare ryssarne, med hvilka de innan kort kommo i ganska vänligt umgänge. Emellertid hade Brinck, som på antagliga föregifvanden lyckats utverka sig tillåtelse, att få begilva sig till Kasan, knappast dit anländt och börjat sätta sig i behöriga förbindelser med de svenska ollicerarne, innan han från alla läppar hörde ett namn uttalas med denna enthusiasm, som vanligen i lika hög! grad uppdrifver inbillningen, som retar nyfikenheten. Detta namn var Ebba Horn. Vi hafva hittills betraktat henne så i skuggan af hennes äldre syster, att vi nästan lemnat läsaren utan något egentligt intryck af hennes personlighet, hvilket vi dock nu vilja godtgöra, i det vi gå att i korthet skildra denna. Hon var, liksom alla general Horns barn, af en intagande skönhet, ehuru mycket olik den som utmärkte Ingeborg. Ebbas hade mindre af sormens fulländade skönhet, mindre af denna plastiska regelbundenhet, som det är mejselns stora konst att återgilva i dess fulla ädelhet, än af denna mjuka, smältande harmoni i anletsdragen och detta varma, rika känslouttryck, som blott penselns resurser förmå åskådliggöra. Med en liflighet, som lättare trängde till ytan af hennes vasende, fängslade hon hastigt hjertan; men utan behagsjuka, liksom utan sasanga, var hon sjelf alltid! okunnig om sina eröfringar, och ännu sullkomligt obekant med kärlekens vaknande känslor. Med detta lätta lynne, som midt under olyckans hot kallar hoppet till sin tröst, och icke är fremmande för leendet också då tåren skymmer blicken, spred hon alltid en lifvande och välgörande sinnesstämning omkring sig, utan att likväl någonsin blanda deri tanklöshetens toma flin eller satirens skärpa. Bedröfvelsens eller tungsinthetens moln kunde lika litet finna något stadigt fåste på hennes panna, som någon ond eller bitter tanka i hennes själ. Sådan till sitt utseende och sitt väsende, hade Ebba här, bland sina olyckliga landsmän, tillvunnit sig en kärlek, som, blandad med vördnad för hennes faders sortjenster och det del-.