Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 juni 1854, sida 1

CEORG BOCISLALS STÄÅEL v. IIOLSTEIN. Romantiserad teckning. (Svenskt original.) (Forts. fr. N:o 125.) 12 Kapitlet. Emellertid hade samma hand som ombesörjt Ingeborgs hemliga försvinnande äfven styrt så till, att Ebba icke länge fick qvardröja hvarken i Tschammers hus eller i Moskau. Då hon återkom från det afsked hon ämnat Stael, träffades hon af underrättelsen derom, med det tillägg, att hon måste bereda sig på att genast blifva afförd till Kasan, dit hon med en stor del af de i Narva tillfångatagne och hittills i Moskau qvarhållne innevånarne fått sig sin upphållsort för framtiden anvisad. Med dessa mått och steg syftade den hemlige upphofsmannen, i hvilken läsaren redan torde hafva igenkänt general Tschammer, till ett dubbelt mål. Sorgen förlamar själens krafter. Alltså borde förlusten af Ebba — den huldaste systern, den förtrognaste vännen — oron öfver hennes aflägsnande till en obekant, långt bort belägen ort, bekymret om hennes öde bland okända menniskor och nya förhållanden, nedstämmande och förkrossande verka på Ingeborg och göra hennes besegrande lättare; dessutom borde systerns öde lära henne erkänna värdet al de omsorger, som räddat henne sjelf derifrån; liksom generalen, genom begagnandet af sitt inflytande, på dertill passande tid, för att utverka den kära systerns återkallande, ju skulle förvärsva sig vidare rätt till Ingeborgs tacksamhet. Lyckligtvis hade han vid dessa planläggningar icke åsidosatt om tankan hvarken på Ebbas värnlöshet och ensamma, öfvergifna stånd punkt, eller på de behof hennes uppfostran och lefnadsvanorna i hans hus gjort för henne oumbärliga, utan med den bättre sidan af sitt hjerta omfattat dessa och så styrt för henne, att hon blel sammmanförd med en familj, inom hvilken hon skulle finna bå de omsorger, välvilja och tresnad. Det vari förre guvernementssekreterarens i Narva, Tepati och hans hustrus sällskap, hon blef afförd till sin förvisningsort och i deras hem hon fann en plats för sig beredd. Tepatis voro menniskor af lika ädel karakter, som fin själsoch lefnadsbildning, och kunde genom den