Sjette artikeln har endast afseende på ratisikationen af fördraget. Äfven Londonerbladen meddela texten af detta fördrag och bifoga en additional-artikel, hvilken börjar med en förklaring att den tillkommit i enlighet med stipulationerna i 2:dra artikeln och sedan ordagrannt lyder som söljer: DD. MM. hafva icke kunnat underlåta att taga i öfvervägande, att den i oändlighet förlängda ockupatio nen af sultanens område vid nedra Donau genom ryska trupperna sätter icke mindre tyska förbundets, än deras egna staters politiska, moraliska och materiella intressen i fara; och detta i desto högre grad, ju mera Ryssland utvidgar sina krigsoperationer på turkiska området. Preussen och Österrike förena sig i den önskan att så mycket som möjligt undvika hvarje deltagande i det utbrutna kriget och på samma gång bidraga till den allmänna fredens återställande. De se i synnerhet uti de af ryska kabinettet i Berlin nyligen afgifna förklaringar, enligt hvilka Ryssland synes betrakta den ursprungliga orsaken till Donaufurstendömenas besättande såsom undanröjd genom PDortens eftergifter till de kristnes förmän, ett mäktigt fredselement. De hoppas följaktligen, att det svar, som är att förvänta från S:t Petersburg på de propositioner, som d. 8 dennes ditskickades af Berlinerkabinettet, skall erbjuda erforderlig säkerhet för ryska truppernas skyndsamma tillbakadragande från turkiska området. För den håndelse att dessa förhoppningar varda besvikna, hafva de båda hofvens befullmäktigade (namnen följa öfverenskommit om mera följande speciella förpligtelse, beträffande initiativet uti det fall som betecknas i 2:dra artikeln i fördraget. Enda artikel. Österrikiska beskickningen skall å sin sida vid ryska hofvet göra framställningar som åsyfta att af ryska kejsaren erhålla nödiga order för inställandet af hvarje vidare framryckande af hans ar m4 på turkiska området, och äfven att af Hans ryska Majestät erhålla fullständiga garantier för Donaufurstendömenas skyndsamma utrymmande. Preussiska regeringen skall, med afseende på de propositioner den redan öfversändt till s:t Petersburg. ånyo och med energi understödja d ssa sramstallningar. Skulle ryska hofvets svar, emot alla förhoppningar, icke vara af den natur, att det gåfve fulkomlig säkerhet i de begge ofvannämnde punkterna, och skulle endera af kontrahenterna, för att ernå denna säkerhet, tillgripa åtgärder i enlighet med 2:dra artikelns stipulationer, då afvärjes hvarje fientligt anfall på den enes af de höga kontrahenterna eller begges område af den andre med alla de stridskrafter hvaröfver han kan försoga. Ett anfall från de begge kontrahenternas sida skulle dock först föranledas af surstendomenas insorlifvande i Ryssland eller genom ett angrepp på eller en öfvergång af Balkan frän Rysslands sida. Denna öfverenskommelse understalles de begge suveränernas ratifikation på samma gång som fördraget. Denna additional-artikel är liksom fördraget undertecknad i Berlin d. 20 April. Utom dessa båda handlingar existerar älven en militärisk eller s. k. hemlig konvention, hvilken närmare betecknar de fall då kontrahenterna skola gå anfallseller försvarsvis till väga och de åtgärder som för dessa fall skola vidtagas. Det vigtigaste i de ofvan meddelade handlingarne skulle naturligtvis vara den bestämmelsen, att de begge tyska stormakterna betrakta som en orsak till anfallskrig emot Ryssland, om denna makt i sig införlifvar Donanfurstendömena eller företager ett angrepp på Balkan. Men hvem skall bestämma ögonblicket, när furstendömena böra anses vara införlifvade i Ryssland, om czaren icke uttalar detta införlifvande (hvilket han säkerligen nog skall akta sig för att göra), utan åtnöjer sig med att på grund af kriget hålla dem besatta? Såsom sakerna nu stå är det icke trohgt, att Ryssarne söretaga något anfall på Balkan, utan allt Synes antyda, att deras plan för ögonblicket är att bemäktiga sig sastningarne på högra Donaustranden, besasta sig der och alvakta ett anfall, i stället för att marschera på Balkan. Om nu Ryssarne icke företaga denna marsch på Balkan och om czaren icke förklarar furstendömena för insörlisfvade i Ryssland, hvad blifva då de preussisk-österrikiskastipulationerna, som endast betrakta dessa tvenne fall som krigsorsaker? Döda bokstafver. Hrlgsteatern vid LDOnaU. Äfven C. Z. C. omtalar att en blodig strid — om också blott en enda och icke flera såsom iWanderer uppgfves — ägt rum lördagen den 13 dennes emellan Silistrias garnison och Ryssarne. När Mussa Pascha, kommendanten i Silistria erfor, att en rysk rekognosceringskorps var i annalkande, hvars uppgift det var att understödja general Chrulesls operationer emot fästningen, utskickade han emot den en motsvarande styrka, som hindrade dess framryckande och stod nära 8 timmar i elden. Förlusten å ömse sidor var betydlig. För Turkarne medförde denna affär den fördel, att general Chruleff inställde sitt framryckande, hvarimellertid proviant och ammunition kunde inskaffas i fästningen. Först d. 18 skall Silistrias besättning hafva sammandrabbat med Luderska korpsen, som verkligen synes halva kringgått och icke intagit Rassova. Striden stod vid vägen emellan Silistria och Rassova och slutade dermed, att Turkarne drogo sig tillbaka inom fästningen. ? Man läser i Wanderer: Det är ofta en förekommande olyckstillfällighet, att ryska krigsförråder uppgå i rök, när öfvergeneralen närmar sig dem. Så har åter d. 7 dennes ett