Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 maj 1854, sida 1

mot polska gränsen och der sluta oss till general Marschalks armC?) Öfverraskade af detta lika oväntade som djersva förslag, stode de närvarande några ögonblick stumma, betraktande hvarandra, liksom för att lyssna till hvem som först skulle taga ordet. Då afbröt Ruhl: — J tveken, J ogillen alltså mitt förslag? Rätt kamrater, att J i tider gilver mig det tillkänna! Bättre att vägra i första stunden än svika i den sista. Låtom oss då hädanefter återfinna hvarandra på den punkt dit olyckan nedtryckt oss, undergisna och tålmodiga! Låtom oss fortfarande roa oss med att, likt gamla koketter, som i ålderdomen stoltsera på de erösringar deras skönhet i ungdomen vunnit, öfva vårt manliga skryt) på upprepandet af våra gamla minnen. — Nej, vi vilja följa dig. — Följa mig? — sade Rähl. — Detta begär jag ej. Jag har blott för eder visat vägen till frihet; det tillhör er att uppgifva en bättre om J veten någon, och att slutligen och i alla händelser efter ert egna fria val afgöra, om J viljen hafva någon i spetsen för eder, och i det fallet, utse den, för hvilken J hysen det högsta förtroendet. — Ölverstlöjtnant Ruhl! — Drabantkorperalen Rithl! Må han bestämma. Honom vilja vi höra och sölja. — Godt, kamrater! — sade Rilhl — Jag har icke missräknat mig på edra svenska hjertan, då J väljen ett tappert och modigt sätt att bryta edra händer ur en neslig boja för att åter räcka dem till ett dyrbart fåderneslands tjenst! Det är icke jag, det är icke J, kamrater, som äro bundna genom denna vår fångenskap; det är fäderneslandets krafter, hvilka ligga i dess söners händer. Och — fortfor han och sträckte ut sin hand, till hvilken alla de andra liksom mekaniskt fogade sina — hvilken massa af kraft ligger i denna knut af trofasta händer! Verke den, verke den för vår konung och vårt fosterland! — Lefve vår konung och fosterlandet! — ropade det genom den lilla skaran. — För att vinna målet af dess fördelar, hvilka endast kunna berättiga oss till hopp om framgång, efter den eviga Försynens råd, böra vi gifva våra planer den största utsträckning som är förenlig med möjligheten af deras utförande. I Kasan ligga, såsom vi känna, de regementen, hvilka Schlippenback, ) Rymningssorsöket af nämnde anstiftare, efter anförda plan och med enahanda utgång är historiskt. För detaljernas sanning gå vi icke i god.