Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 maj 1854, sida 2

som en del efter den europeiskt-monarkiska rangordningen kallade Åstater af andra ordningen, bordt be: fara att se oss försatta deri, så visar sig nu, att v belinna oss i alla dess svårigheter. Man kan visserligen icke fördömma vår regering om i den ställning sakerna redan beklagligen kommit hon skulle i frågan om ett verksamt deltagande tveka att uppträda, innan Tysklands förhållande i den stora striden blef bestämdt; ty det synes, som vestmakter nas eget beteende vwillnar, att de afvakta denna utveckling, samt att af den kommer att bero, hurusida deras ansträngningar skola afse det stora mål, för hvilket Europa nu, i följd af ryska väldets ölvermåt,, måste verka; eller endast skola åsyfta förhindrandet af detta valdes ögonblickliga utsträckning, genom en del turkiska provinsers eröfring. Men man frågar sig, om verkligen det är möjligt, att inom det diplomatiska omrädet, ånnu de tyska makternas afsigter kunna vara dolda? och då man icke håller detta möjligt, förundrar det med skäl mången, att tiden förflyter, utan alt någon ting sörmärkes, som antyder vår regerings afsigt, att om så fordras kraftigt medverka för ett mål, hvilket tillika skulle föra oss sjelfva från en felaktigt beträdd bana och förskaffa oss åter möjligheten af en i framtiden tryggad sjelfständignet. Man befarar, vid betraktandet häraf, att ej allt står så till, som man af de eljest förmodade förhållanden i allmänhet vill tro; men, såsom nyss sagdt blifvit: att ännu meddela något fullt trovärdigt angående dessa omständigheter är icke möjligt. Här i hufvudstaden är man dessutom van vid, att blifva lurad af stundligen uppdykande rykten; och man hör knappast någon numera tala om dessa underhandlingar, som eljest för några ögonblick troddes vara af något intresse. Som de, ifall de fortsättas, troligen vida mera bedrifvas af sändebuden i London och Paris, der offentligheten är mera hemmastadd, än här i utrikes ministerns hotell, så torde man förr få underrättelser derom från utlandet, än härifrån. Hvad angår de allierade makternas östersjö-slottor, så vet man nu genom underrättelser från Kiel, att den franska förstårkningen ännu den 20 dennes ämnade der qvardröja några dagar, så att den val icke lärer kunna förena sig med den engelska flottan under Napier, förrän i nästa vecka. Engelska tidningars berättelser, att en del af Napiers flotta skulle varit långt inne i finska viken, tagit eller rättare förstört ryska skärgårdsfartyg 0. s. v., Synas vara föranledda af de här förut omtalade rykten, hvilka icke bekräftat sig. Att dess kryssare tagit mänga handelsfartyg är likväl säkert, och att de varit ganska närgångna vid ryska kusterna berättas af sjöfarande. De hafva nästan inne i hamnen vid Libau tagit 7 st. ryska fartyg. Underrattelser från Åland omtala emedlertid intet anfall mot Bomarsund eller mot besästningarne vid Hangö. Af Stockholmstidningarne för tisdagen och onsdagen är det förmodligen redan kändt, att den förenade svensk-norska eskadern, som omkring en veckas tid legat här ute i skargärden, haft besök af konungen och hela kongl. familjen, äfvensom att konungen låtit inbjuda riksständens ordförander samt ledamöterna af hemligaoch statsutskotten, att bese eskadern, hvarvid de rikligen undfägnades och betackades för deras bitraden till medels anskaslande åt sjöförsvaret; o. s. v. Hvad som måhända ej är bekant är deremot, att eskadern blifvit delad i tva divisioner, den ena under eskader-chefen , amiral Krusenstjerna, bestående af begge linieskeppen, fregatten ÅEugenie, korvetten Nordstjernan och norska ångkorvetten Nidarosk; den andra under norska amiralen llesselberg. bestående af norska sregatterne Desideria och ÅFrefjak samt svenska fregatten Desire och svenska angkorvetterna -Gesle och Vafyrian. Denna sednare division har i dag utgatt på kryssing i Östersjön; den förra ligger ånnu for ankar i skärgården, vid Rotholmen. Angående riksdagen vore väl mycket alt säga; men genom riksdags referaten är redan bekantgjordt huru de i sednare veckorna förhandlade vigtigare någorna blifvit till en del afgjorda, men i ännu flera delar ätersända till utskott, att förändras och sammanjemkas. Emedlertid kan nu, men ock först nu, riksdag. ns sanna karakter bedömmas, och den visar sig lika, om ej mera partisk och vidrig an de flesta föregående. Sa har, oaktadt de tre stånden, genom sitt bifall till det bufvudsakliga åt lagförslaget om bränvinsbeskattningen, lemnat regeringen snarare en ökad ån minskad utsigt att få till disposition mera än hvad hon sjelf beräknat genom siu egen proposition vid riksdagens början, likväl adeln och prestestandet icke endast motsatt sig snart sagdt alla hHudringar i öfriga utskylder och onera, utan till och med genom sma beslut i skatteforeuklingsfrågan understodt den allt påtagligare planen att förvandla ranteforenklingen till en förhöjning af skattejordens redan nedtryckande bördor. Alla yrkanden, att minska allmänna bevillningen, bortgitva till kommunerna den nu till staten utgående halfva personalbevillningen, nedsatta den alltför höga inkomstbevillningen samt bringa densamma till likhet för alla klasser, i mån af inkomstens belopp, samt endast göra den på billigt saw progressiv for den högre inkomst, som kan anses öfverstiga mängdens lefnadsbehof; allt detta har afslagits, oaktadt staten icke kan anses tarfva dessa bevillningar, då inkomsterna af de gamla ständiga statsinkomsterna lemna mera än som beraknats, samt tulloch bränvinsbevillningarne afvensom stämplade pappers-afgiften anses kuuna gifva ännu storre ölverskutter. -Eudast bevillningen af embetsmännens löner vill man nedsatta, dervid forglömmande, att det just är i lontagare-intresset som man bestrider skattetorenklingen, Med den sophismen, att för det hemmanet förvärtvats under vilkor alt utgöra jordrantan, skulle denna lindring vara en orattvisa mot andra och en skank ät jordbrukaren; liksom vore det ej äfven fallet att embetomannen sökt och autagit sin tjenst under kannedom al alt en viss bevillmingspro cent Skulle utga ull staten. Då man ser denna ensidighet i allt hos de riksständ, der löntagare utgöra majoriteten, kan man da val klandra, att t. ex. bondestandet motsätter sig, i fråga om tulloch inkomst bevillningarne, all nedsättniug ? Eller kan man väl begåra, att allmogens representanter, under det man palagger jordbruket Ökade skattebördor, skola liknojut se dessas användande till eftergifter af de skatter, som embetsmännen frivilligt Sig åtagit genom sjelfva ansökningarne om sina platser? Obilligbeten af dessa anspråk ligger klar tor hyar man, då ej den eljest riktiga prin cipen, att all Åbevilluing på inkomst nu kan och bor ned-attas antages i Ofiiga delar, ty då först hafva embetsmannen ratt att yrka detsamma. Likaså aro utsigterna för rikets ständers beslut i postoch skjulsvåseudets angelägenheter föga tillfreds stallande; men i det afseendet torde dock en ursagt kunna sökas i regeringens ringa omtanka och verk