Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 maj 1854, sida 1

lerna I. C. H. och öfver dem en friherrlig krona. Ehuru otillfredställande och föga upplysande denna upptäckt i det hela kunde vara, hade den dock en oändlig retelse för Du Rietzes inbillningskraft, och lemnade honom intet tvifvel, att ju den okända, sköna herrskarinnan öfver hans alla tankar, tillhörde den börd, hvarom hela hennes väsende bar vittne. Så, mera lefvande i inbillningens fria drömmar, än i verklighetens hårda tvång, upphann Du Rietz och hans afdelning målet för deras färd. Detta var Sviatski, en liten på den tiden — och vi erkänna vår okunnighet om, huruvida den, sedan dess, i ett eller annat hänseende, gjort några stora framsteg — obetydlig stad, med ett svagt fäste och dertill afpassad besättning, i guvernementet Kasan — det från fordom sagorika kittellandet, såsom namnet egentligen betyder, till utmärkande af landets rådande naturformation — och endast tjugo verst aflägsen från residensstaden af samma namn. Här fann Du Rietz sortsattandet af sin sjukrol besvärligt; men med detsamma han återtog bruket af sin goda hälsa och började visa sig bland sina kamrater, som till stor del förut känt honom, borde han äfven göra sig betänkt på, att för de ryska auktoriteterna hålla sin förvexling hemlig, såsom ännu varande i ovisshet, om hvilka följder en upptäckt skulle kunna ådraga både honom och den, hvars person han föreställde. I denna assigt sörtrodde han sig åt öfverstelöjtnant Röhl — korpral vid kung Carls bekanta drabanter — hvilken rådde honom till behållandet af det lånade namnet och lofvade använda sitt inslytande bland kamraterna till hemlighållandet af hans egna. Ösverstelöjtnant Ruhl var en af dessa män, hvars ja eller nej man plägade taga för goda såsom ett dokument, bestyrkt med underskrift och signet. Du Rietz fick också snart erfara, ej allenast att hans hemlighet obrottsligen vårdades af hans kamrater, utan äfven att hans bekännelse tillsörskaslat honom en annan vinst, som i hans ögon var af nästan lika högt värde, nemligen Ruhls personliga vänskap. Ehuru temligen skiljda i år, enär Du Rietz tillhörde Staels ålder, hade dock hans handlingssätt tillvunnit honom den förres aktning och fästat denne med ett band, som stärktes ju mer, ju längre de hunno i bekantskapen af hvarandras karakter. Under sådana förhållanden intog Du Rietz här sin sjelfvalda! plats bland sina svenska bröder.