Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 maj 1854, sida 1

Snart började enformigheten och overksamheten af det lif våra svenska krigare här måste föra, att blifva dem tung och odräglig. Nästan hvarje dag som förgick uppkallade från de flydda åren minnen af segrar och äfventyr, hvarvid jemförelserna med det närvarande gjorde detta ännu svårare att uthärda. För att fördrifva de långa aftnarne brukade ofsicerarne — som här i det hela fingo åtnjuta mycken frihet och gå obevakade hvar helst de behagade inom stadens område, blott de icke utan sin vakt begåfvo sig derutom — att samla sig i större eller mindre kotterier, för att förtälja sina upplefvade äfventyr och glädja sig åt minnena af sina förra mandater. En afton började Ruähl, hvilken såsom drabant, på nära håll omgifvit konungens person och följaktligen varit vittne till många al hans bedrifter, att berätta en mängd af de nästan sagolika bragder, han i slaget vid Holofzin, der han kämpat vid hans sida, sett honom ådagalägga. Han berättade hur han, då han såg hären stanna tvekande framför ett moras, gifvit sig deri, och vadat genom vattnet, som steg honom under armarne; huru han midt under hetaste striden gilvit den sårade Gyllenstjerna sin egen häst och sedan kämpat till fots, der elden var starkast; hur han slog en kossack till jorden, i det ögonblick han spände sin pistol emot honom, vred honom vapnet ur handen och afsköt det öfver hans hufvud, i det han sade: — Du är icke värd att dö för en konungs hand, m. m. Han talade med värma och hänförelse, han talade så, att hans ord verkade som tändbara gnistor i alla sinnen. Alla händer knöto sig, alla blickar brunno och hvarje bröst höjde sig. Det gick en oro genom ringen af de fångna krigarne; det var, som den susning, hvilken låter höra sig i luften före orkanens utbrott. Då Ruhl blef varse denna stämning, då han markle, hvilken den anda var, som skakade sina vingar i kratern af hans åhörares hjertan, reste han sig upp från sin plats, ställde sig midt på golfvet och ratade upp Sig, så att hans hufvud stod högre än alla andras. — Då vi hafva sagt, att han tillhörde kung Carls drabanter, ha vi med samma trott oss gifva läsaren ett begrepp om hans yttre gestalt; ty, som vi veta, valde kungen dessa bland de mest högvexta, ståtliga och martialiskt sköna bland sina tappra kämpar. — Allvarlig, hög och inponerande kastade han en blick omkring sig i samlingen, och började derpå med djup, stadig stämma. Forts.)