Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 maj 1854, sida 1

13 Hapitler. Staels sista ansträngningar hade emellertid så ottömt hans få, för några ögonblick återhämtade krafter, att Hysing då han kom tillbaka, fann honom i en belägenhet som ty värr, gaf ingenting mindre att frukta än något motstånd, vare sig i fysiskt alseende eller till följe af hans viljas kraft. Med brännhet andedrägt, blossande kinder och halfslutna ögon låg han i en djup dvala och gaf inga tecken till medvetande af hvad som tilldrog sig omkring honom, eller af hvem han var omgifven. I ett litet hus i en af de obetydligare förstäderna till Moskau, hade Hysing, tillika med Du Rietz och flera andra af de svenska sått sina qvarter, emedan man helst logerade sångarne flera tillsammans för att göra bevakningen lättare. Aftonen före afresan invigde våra begge räddare några af sina boningskamrater i sin hemlighet och begåfvo sig med dem i en täckt kibitka till Stael, under förevändning att säga honom sitt sista farväl. Men i stället togo de honom ur sin säng, och svepte honom med all den sorgfällighet hans tillstånd kraäfde och de förmådde använda, i sina egna pelsar, och förde honom så, på sina armar i mörkret mellan sig ut i sladan och till deras qvarter; hvaremot Du Rietz intog platsen i sjukbädden. Till undvikande af misstankar, qvarstannade Hysing, som för god betalning förstått att afvinna kommendanten särskilt tillåtelse dertill, hos sin förmente sjuka vän och lemnade honom först följande morgonen, sedan han sett honom behörigen insvept i täcken och fållar nedläggas i sjukslädan. Der befann sig nu Du Rietz i daggryningen, väl nedbäddad och med kuren till hälften uppslagen, öfver sitt hufvud, färdig att bortföras till en aflägsen och obekant förvisningsort. Sedan Hysing gjort sig försäkrad om att allt lyckats efter önskan lade han några kopek i körsvennens hand och ilade bort, otålig att öfvertyga sig hur den verkliga Stael befann sig efter sörslyttningen. Sjuk-kusken, som tagit tiden väl i akt, och fann sig utan fara kunna uppskjuta aftågandet några minuter, lemnade sladan för att genast på närmaste krog göra sig qvitt de drickspengar han erhållit för att väl behandla den sjuke. Sålunda öfvergifven midt på gatan, låg Du Rietz och förarsade sig i sitt hjerta öfver följderna af Hysings gifmildhet, och de ringa förhoppningar han kunde sasta vid en följeslagare, som så började sin tjenst, då han såg någon skymta vid sidan caf sladan, och straxt derpå blef varse en liten fin hand, inom