Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 maj 1854, sida 1

ett rikt pelsverk, nedlägga bredvid honom en bok, samt hörde af en ljuf röst, på vacker inhemsk svenska sägas: — Tag den med er på den långa färden! Hon, som af oss begge så ömt saknas, så djupt begråtes, har dervid dagligen anropat himlen som sitt beskydd öfver er. Lat den i sorgens ögonblick tala Itröstens ord till ert hjerta! Ni finner i den en blomma, som Jag afklippt af den myrten jag vårdat för hennes brudkransJag kunde icke veta att ni fördes härifrån utan att säga er ett farväl, utan att lemna er ett minne, som jag vet ni förstår att I värdera. Farväl! Du Rietz satte sig upp i slädan och den okända uppgaf ett rop. ! — Gudomliga uppenbarelse, himmelska syn, eller . . . Ett ögonblick, ett enda ögonblick, att jag må öfvertyga mig om verkligheten af er tillvaro! — Och med detta utrop fattade Du Rietz hennes hand. — Store Gud! Ni är icke Stael von Holstein! — stammade Ebba Horn, som i tanka att det var han, förskaffat sig detIta tillfälle att få säga honom detta farväl. — Ni finner att jag bedragit mig och .. — För Guds skuld förråd mig icke! Ni skulle endast dermed blottstalla honom . . . . som .... som eger ert deltagande. Det är icke för mig jag ber er. Af förvåning och öfverraskning förmådde Ebba icke uttala ett enda ord, utan räckte endast handen mekaniskt efter boken. — Nej, o, nej! — bad Du Rietz. — Beröfva mig den icke! — Och han bäddade den ner under sin hufvuddyna. — Den skall bli min dyrbaraste tröst. — Omöjligt! Ni måste återge mig den. Det kan icke vara ert allvar att så vilja bemäktiga er hvad blott ett misstag .... Ebba hann icke tala ut innan körsvennen stod vid sladan, och helt plötsligt gjorde slut på hela upptradet, i det han, brummande några ryska krasteder, stoppade ned Du Rietis hufvud, lika okruserligt som om det varit en hunds, tillslöt derpå kurn öfver slädan och körde af, ungefärligen med samma varlighet som om han forslat ett lass torgvaror eller dylikt. (Forts.)