mången gång varit srestad att göra, kasta yxan i sjön, i misströstan att under närvarande förhållanden lyckas vinna gehör för någon förbättring, vore dess nytta med än så klara skäl ådagalagd. Det dröjde dock icke länge, förrän representationen åter bragte denna förhoppning på skam. I den straxt på tullfrågan följande skatteförenklingsfrågan upprepades det gamla skådespelet, att två stånd stannade mot två, att nationens löntagare åter djerft satte sig på tvärn emot representanterna af åtminstone en betydlig del af nationen. Den slutliga utgången af denna fråga, som är af så genomgripande vigt för landets odling och välmåga, lärer väl troligen komma att bero af den förseglade sedeln, på detta stora hazardspel, der man drager lott om fäderneslandets välfärd. En annan fråga, af jemförelsevis underordnad, men dock i och för sig ganska stor betydelse är Postreformen. Sedan de flesta länder i Europa, sjelfva Ryssland icke undantaget, mer eller mindre fullständigt genomfört denna reform, till allmän båtnad och belåtenhet, så har man hos oss äfven begynnt tänka på saken. Sjelfva vår stillastående regering grep sig an, att komma fram med ett förslag, sådant det nu var, till en reglering af brefpostafgifterne, som är så högt påkallad af det dagligen stigande behofvet utaf en lättad brefvexling. — Kepresentationen åter, som fått sig uppdraget, att närmare utreda och asgöra frågan, har i sin första instans, i EkonomieUtskottet, ansett all postreform onödig och funnit det vara bra som det är. Då frågan förut blifvit så klart och förtjenstfullt utredd, såsom t. ex. i hr L. Hjertas anförande, finna vi det onödigt att i detta hänseende upprepa hvad som bör anses vara allmänt kändt. Deremot kunna vi ej undgå att anmärka, att det är Bondeståndets medlemmar i Utskottet, hvilkas enhällighet gifvit saken det utslag den i Utskottet erhållit. — Att Presteståndets ledamöter, så när som på en enda, varit likgiltiga för reformen, undra vi mindre på, emedan vi ej väntat bättre al detta stånd. — Det fanns alltså icke en enda af de tolf välförståndige bönder, som sitta i Ekonomie-Utskottet, kh vilken tagit så mycken kännedom om saken, att han begripit dess vigt. Eller är det verkligen förhållandet med det hedervärda ståndet, att det ej frågar efter någonting annat än hvad det fattar vara dess eget intresse? — Är det på detta sätt Bondeståndet vid denna riksdag ämnar häfda sitt tillförene vunna vackra anseende, att med klokhet och allvar förorda sosterländskt nyttiga reformer? Tro Bondeståndets riksdagsmän, att deras kommitteater i landsorterna äro så okunniga om eller likgiltiga för huru deras ombud der uppe vid riksdagen handla? Ståndels ledamöter voro för icke längesedan i en annan fråga nog stormodiga, att de förklarade sig ej fråga efter hvad tidningarne skrika — man begagnade till och med, tro vi, ett ännu mindre hyssadt uttryck — men ehvad de fråga efter tidningarnes omdömen eller ej, så är det deck dessa af bondeståndet med sådan sublim öfverlägsenhet föraktade tidningar, som till folket föra dess ombuds ord och handlingar, och då des: sa äro af den beskaffenhet, som de nu ifrågavarande, så utgör blotta kännedomen om dem deras dom. Dessutom torde Bondeståndet icke böra förbise, att det är af tidningarne detta stånds, såväl som de andra ståndens ledamö ter erhålla mången utredning af vigtiga frågor och ledning för deras rätta bedömmande, hvaraf vi föreställa oss, att man väl har behof. — Det synes oss imellertid vara allt skäl, att kommittenterna i orterna läte sina respektive ombud då och då förstå, att de icke äro okunnige om hvad som förehafves och icke sakna omdöme om hvad som är rätt och förnuftigt och fosterländske män värdigt. Vi skulle bedja Bondeståndet en smula om ursäkt för den lilla erinran vi här tagit oss friheten göra en del af dess ledamöter, men detta kan nu ej anses nödigt, då Ståndet är nog storartadt att icke fråga efter tidningsskrik, hvilket det förmodligen lärt af andra upphöjda och myndige män. bet är således bäst, att lemna det ärade ståndet i gemen uti sin lyckliga sjelsbelåtenhet. Emellertid skola vi ej underläta, att då och då upptaga de representanters namn, som så ställa sig i lederna för Åbevarandet af det gamla, odugliga, på det att allmänheten och framför allt deras kommittenter må veta huru deras ombud vårda landets intressen. Det är icke utan en smula harm, men med ännu mera bedröfvelse, som vi under innevarande riksdag erlarit, att äfven denna lem af representationen, som vi alltid erkännt vara den vigtigaste, affallit från de stora, allmänna intressena, för att endast se på sitt eget, likasom funnes det någon samhällsklass, för hvilken det allmännas välfärd är vigtigare än för bondeståndet. Hvarpå skall man då nn hon