Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 maj 1854, sida 1

nu, kapten, ni behöfver bättre hvila än aga; ni är upprörd nu, och i denna belägenhet tillhör det vänskapen att bestämma i ert ställe. — Ty värr, — sade Stael, — jag kan fatta min belägenhet i hela dess fasa. — Mitt lif betyder intet. Dess glädje är röfvad, dess krafter äro brutna. Hvad skall jag med ett lijerta utan min älskade, med min arm utan mitt sadernesland, med min framtid utan förhoppningar, utan verksamhet. Nej, Iysing. jag känner hur arm jag är, och jag prisar Guds barmhertiga skickelse då jag följer ett öde, som snart skall göra ett slut på mitt elände. Jag vill, jag skall följa det; ty jag känner att det lif hvilket jag till råga på dess börda skulle bära som en nå-. degåfva från den hand som nu bjudes mig, det skulle innan kort bli mig så förhatligt, att jag icke svarar för till hvilket förtvisladt steg det kunde bringa mig. Låtom oss icke fresta Gud, och pröfva våra krafter utöfver det mått, der de ha sin gräns! Ni har nu hört mitt beslut. Jag känner mig på ett förunderligt sätt styrkt: liksom blott för att kunna algöra det. Hysing, haf min tack, min hjertinnerliga tack, för allt hvad ni gjort för mig; men gif mig ert hedersord att dervid låta det stanna, och säg fröken Natalia Gagarin, att jag af henne aldrig vill mottaga min räddning. Må läsaren föreställa sig den redlige Hysings känslor vid allt detta. Lik sjömannen, som vid inloppet till hamnen öfverraskas af en orkan. hvilken drifver honom tillbaka till de skär hvaremellan han nyss sramlotsat sig, och krossar hans farkost mot någon förrädisk undervattensklippa, den han icke anat, stod den trogne pastorn der och såg frukten af all sin möda strandad mot dessa oförväntade hinder. Bedröfvad, ja, nära förtviflad, lemnade han Stael sedan han ännu förgäsves sökt öfvertala honom att ändra sitt beslut, och ämnade att gå hem till sig sjelf, för att der i ensamheten öfverväga hvad han borde göra, innan han gick att å sin väns vägnar uppfylla det föga angenäma värf, som återstod honom hos Natalia. Denna dag rådde mycken rörelse bland de svenska fångarne. Den nära förestående aftruppningen, som skulle sprida de käcka skarorna, hvilka åt kung Carl vunnit hans oförlikneliga segrar och odödliga rykte, till alla vinklar af det land, som nyss darrat för deras svärd, kallade en hvar att uppsöka trogna kamrater, kära vänner, och dyrbara anhöriga för att säga dem ett farväl, hvilket knappast mildrades af något hopp om ett återseende, samt anropa himlen om beskydd för de okända öden, som de alla gingo till mötes.