Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 maj 1854, sida 1

Då Hysing kom ut från Stael, mötte han på gatan några officerare och bland dem en viss kapten Du Rietz, — askomling till den bekante läkaren af samma namn, hvilken under drottning Kristinas tid från Frankrike kallades till hennes lifmedikus. — Denne var en gammal bekant både till Stael och Hysing, emedan Westerbottens regimente, vid hvilket han tjent, låg, liksom De la Gardies, under Schlippenbachs befäl, till Lisllands försvar, vid den tid den förstnämnde kommenderades till den hjelpsändning, hyarvid han blef tillfångatagen; och han dessutom genom mycken öfverensstämmelse i tänkesätt och karaktersanlag på den tiden närmat sig denne och slutit sig till ett förtroligare umgänge med honom. Då han nu mötte Hysing med en uppsyn som var ett bedröfvelsens och sörtvislans sannskyldiga signalement, och hvilket så mycket skarpare sprang honom i ögonen som det, likt ett åskmoln på en i öfrigt ljus sommarhimmel, starkt stack af mot hans annars så klara och fridfulla ansigte, stannade han, träffad af en ovilkorlig förvåning och frågade huru han befann sig, samt om icke han, liksom Du Rietz sjelf, hörde till deras antal, som fick qvarstanna i Moskau, hvilket i sanning borde betraktas som en lycka i jemförelse med att försändas in till det ryska rikets okända trakter. — Jo, — svarade Hysing, — visst skall jag qvarstanna här, men gilve Gud jag kunde utbyta denna fördel! Bland annat har älven det projektet runnit mig i tankarne, men kan kan inte förrätta presttjensten här bland våra landsmän, och det ena spektaklet skulle snart förråda det andra. — Min bästa pastor, — sade Du Rietz, ert tal förefaller mig något otydligt, alldenstund jag, som ni lätt torde inse, icke har mig det ringaste bekant om hvad eller hvem ni talar. — Ni har rätt! Förlåt mig att jag glömde detta! Ack, min kapten, vi visa oss lika egoistiska både i sorg och glädje, enär det förefaller oss som om en hvar borde vara upptagen af och fördjupad i ämnena för våra känslor. Ni känner ingenting om orsaken till mitt bekymmer, det är sannt; men jag glömde det, då det angår en person, den jag vet att ni en gång känt och värderat. Jag vill derför berätta er det. 1