Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 maj 1854, sida 1

än en gång hade han varit särdig att spränga dörren och assordra den pratsjuke det afgörande ordet om innehållet af hans budskap, om icke besinningen tagit rösten af hans känslor och hejdat honom i utbrottet af hvarje öfverilning. ÅÄndtligen såg han det efterlangtade ögonblicket inträda då Naddin öppnade hans dörr. Stael sörmådde icke röra sig emot honom. Blek, som en bildstod, stirrade han på hans vidriga ansigte, som hade han i dess uttryck velat läsa hvad han hade att förkunna, då Naddin tog till ordet: — Blott fem minuter, i min höga herrskarinnas namn och — i edert! Som jag aldrig funnit er ha smak för qvickheter och mitt uppdrag mera består i handling än ord, så ämnar jag icke bevärdiga er med mycken tidsspillan på de senare. Se här och — farväl! Med dessa ord räckte han ett bref till Stael och lemnade rummet. Stael betraktade brefvet och igenkände Ingeborgs handstil. Han tryckte det mot sina läppar. I nästa ögonblick slukade han med sina ögon dess innehåll. Dyra Stael, skref Ingeborg. Aftorka dina tårar och lyfts tacksamt dina blickar mot den himmel, som sjelf beskyddar vår kärlek, och innan kort skall lyckliggöra oss! O Stael, mitt hjer ta är så fullt, jag darrar, jag bäfvar, och känner mig dock får dig att upplösas af idel sällhet. Vi skola tillhöra hvarandra; innan kort skall du vara min beskyddare, och tusen mil skilja mig från denna man, som vill heta min välgörare, men blifvit min tyrann. Med hvilken förtjusning tänker jag icke på aflägsna trakter och de okända öden, jag skall möta vid din sida! Det är mitt nöje att skapa mig ödemarker och faror af tusende slag, för att mot dem pröfva min kärlek och visa dig hur stark den är! Jag är skyldig dig en redogörelse för hvad som här tilldragit sig, och bringat vårt öde till den lyckliga, förboppningsfulla punkt, hvarpå det nu ler åt oss; men ack, hur skall jag kunna sammanhålla mina tankar och reda dem för en ordentlig berättelse? När jag såg den smärta, hvarmed du skildes från mig, efter vårt oväntade möte, och föreställde mig de qval, hvilka jag genom min bekännelse förorsakat dig, ville mitt hjerta brista, och jag ångrade nästan som en svaghet att hafva betungat dig med ett lidande, som jag kanske till lyckligare tider bort be spara dig. Min inbillning skapade mig tusende förebråelser, dem mitt hjerta likväl vägrade att erkänna. Är icke förtroendet kärlekens heliga pligt; men upphafves den ej af den än