Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 maj 1854, sida 1

GEORG BOCISLALS STÄÅEL v. HOLSTEIN. Romantiserad teckning. (Svenskt original.) (Forts. fr. N:o 114.) — Det är sannt. — Och vidare att låta någon menniska besöka fången ... — Det också. — Sådana order har löjtnanten för vakten utfärdat. — Vid St. Niklas! Du är så slug i din narrkåpa, som om du komme från Corps de gardet. — Du hör att jag är bekant med förhållandena och går till väga med sanning. Order måste lydas, annars — — — Gud vare din arma kropp nådig! Nu sker något hemligt, som ingen menniska får veta, och du aldraminst behöfver hafva aning om; det är en stor herre, en mycket stor herre, som vill så ha det. Du vet i hvems tjenst jag står. Nå väl! Fast han kan kom mendera upp och ned på både order och löjtnanter, har han dock af aktning för subordinationen och barmhertighet med din arma själ, valt mig till sitt verktyg. Lägg dig derför ner igen, min gode man, och sof, och låt mig förrätta saken, så har du både inför löjtnanten och den helige Niklas fyllt din ärliga soldatpligt! Du förstår mig? — Nej, vid min och alla trogna ryssars skyddspatron, om jag förstår tre ord af allt det der, mer än det att jag skulle åter börja min goda middagssömn! — Godt! Det är summan af den befallning du har att esterkemma. Se så blunda nu, din satan. Alla afgörande expeditioner gå fermt! Om fem minuter må du vakna igen. — Godt! Men ni ger mig väl i alla fall en liten drickspenning? — Drickspenning? — — Satans Tiggare! Tror du att när man går i rigtiga ärender, man för drickspenningar med sig. Sina rättigheter behöfver man icke köpa sig till. Det vore endast i fall jag vore stadd i orätta ärender, som du kunde smickra dig med förhoppningar på sådane. Detta samtal, hvari, såsom läsaren redan torde hafva gissat, Stael igenkänt Naddins röst och språk, föreföll honom andlöst under den feberaktiga spänning det hos honom uppkallat. Mer