Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 maj 1854, sida 1

— I vanliga fall plagar det så vara, men .... Ingen stund kunna vi här vara säkra för ett ombyte, och som hederlig vedergällning är utlofvad för angifvaren mot en kamrats bestickande af er, så är faran så förb—, att det är omöjligt med bästa hjerta i verlden. — Uvilket behandlingssätt. Det kan icke utgå från czarens befallningar! — Det vet jag icke och gör det mig detsamma; från löjtnanten har jag orderna och honom måste jag lyda. — Men, som jag säger dig, löjtnanten befaller i detta fall hvarken i czarens eller guvernörens för de svenska sångarne namn; och jag ger dig mitt ord, att försvara dig inför furst Gagarin och utverka hans nåd för dig, om så skulle fordras. — Furst Gagarin! — — Så gerna kunde ni lofva att sörsvara mig hos St. Niklas sjelf. De stå begge två för högt öfver mig. Men kan ni svara för mig hos löjtnanten? — Hvad har du att frukta af honem, om rättvisan .... — Allt, om ock den heliga jungfrun sjelf, lisslefvande ville stiga ned och beskärma sig öfver mig. Han skulle ha låtit omskapa mig till en sönderslagen köttklump, innan hon ännu hunnit halfvägs ner ifrån himlen till prekassen, der hon icke mer skulle finna mig, emedan jag längesedan!vore nedgräfd, som en död hund. Ni ser att ert hederliga anbud är mig onyttigt; men kan jag i något annat fall tjena er, så .... Stael insåg nu att han var föremål för en större vaksamhet och kraftigare åtgärder än han hittills föreställt sig, och kunde icke betvifla från hvilket håll och i hvilken afsigt de rigtades mot honom. Beröfvad hvarje hopp att få meddela sig åt någon mensklig varelse, grep han slutligen till det sista försöket och sade, i förlitande på den tjenstvislighet vakten nyss yttrat: — Ni har tillbjudit er att tjena mig; kan jag förlita mig på detta goda löfte? Vaktkarlen betygade honom sin goda vilja; och sedan Stael sagt honom, att frågan handlade om framlemnandet af ett bref, och han till bevisandet af sin tjestaktighet betingat sig det lilla brefbärarearfvodet af två rubler, hvarpå ingen afprutning sattes ifråga, hastade Stael att nedskrifva några rader till Hysing, afmålande sin belägenhet och den oro, hvaraf han led, samt ålade vännen att icke lemna några medel oförsökta att förskaffa honom underrättelser om Ingeborg samt bryta strängheten af hans fångenskap. Sedan han med ännu en god förhöjning i den öfverenskomna drickspenningen sökt vinna sin budbärares bevågenhet, öfverlemnade han sig åt det ljufva hoppet, att snart sin