Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 maj 1854, sida 1

och dock, jag känner det, en barmhertig Gud kan icke lemna ett hjerta sådant som ditt utan sin lön. Blott i ädla själar låter himlen aldrig hoppet slockna! Vi skola ega det och .... Nu lät en trumhvirfvel höra sig utifrån Kreml-platsen, och genast derefter en knackning på dörren, som var signalen till Staels återvändande. — Redan? — utropade han. — Just nu då hela vårt öde väger på stundens öfverenskommelser. O, Gud, hur kan din kärlek så skoningslöst afväga lifvets vigtigaste ögonblick? — 0, Stael, låtom oss icke klaga, men tacka barmhertighetens Gud för det oändliga hjertats lif, som kan innefattas i minutens korta rymd, och för all den tröst, den styrka och det hopp som kunna framblomstra från ett ögonblick sådant som detta! — 0, min Ingeborg! Aldrig skall jag svigta i min förtröstan till kraften af den genius som bor i din själ, aldrig till en rättvis himmels beskydd öfver ett hjerta, sådant som ditt. Nu förnyades knackningen på dörren, och nästa minut slet de älskande från hvarandras sida. Icke förr än mörkret inbrutit och den ståtliga illumination, som slutade denna märkvärdiga högtidlighet, utgjöt sitt sken öfver staden, hade tåget tillryggalagt sin bana och hunnit den punkt, der det ändtligen upplöstes och de, i dubbelt afseende, uttröttade svenskarne blefvo förde till sina qvarter och undsluppo den tanklösa mängdens gapande blickar och råa åtlöje. Det vore omöjligt att skildra de känslor, som bemäktigade sig Stacl, då han efter de många stridiga intryck, som denna dags händelser qvarlemnat befann sig ensam i lugnet och tystnaden af sitt qvarter. Ensamheten, som från själens strängar Ivfter den sourdin, hvarmed verldens uppträden och buller bedöfva dem, och till sin högsta styrka stegrar kraften af de toner våra känslor derpå anslå, de må nu vara sorgliga eller glada, ensamheten, säga vi, öppnade för Staels inbildning en obegränsad rymd att låta dess föreställningar vexa uti, till dessa gigantiska former som slutade med att öfverväldiga honom sjelf. Han såg Ingeborg hotad af tusende faror, än sliten från hans sida, än kämpande med en segrande kraft för den kärlek hans hjerta hade att bjuda henne, än sjunken i ett vilddjurs famn, än strålande i en engels gloria. Hvarken trötthet, mattighet eller hunger kunde kalla sömnens lugn till hans sinnen, och morgonen fann honom lika vaken som nattens stjernor, mot hvilkas klara ljus han tusen gånger höjt sina blickar med bön, med klagan och hopp. (Forts.)