Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 maj 1854, sida 1

vår fader. Det var han som vid vår ankomst hit, utverkade det förbud af czaren, som omintetgjorde våra käraste förhoppningar och qvarhöll oss i fångenskapen; det var sina egna planer han ville gynna då han, i stället att understödja dina adelmodiga förslag till vår utlösen, lemnade dem oförsökta hos czaren, och besegrade dem med en föregifven vägran; det är för dem han offrat mig åt saknaden af en fader som jag tillber, och till detta odrägliga lif på Gortschin, hvilket han förutsåg att hans makas väckta svartsjuka skulle dagligen förbittra — han har tillstått det, och . . . . — Fortsar! — Nej! Jag afsskyr! ... — Jag anropar dig vid himlen och vår kärlek, tala. — Trott sig kunna försona all denna grymhet och ätergålda alla mina lidanden genom sin kärlek. Staels läppar darrade, han förmådde icke uttala ett enda ord, utan förde blott krampaktigt sin hand till sidan, der han burit sin värja. , — Det är denna förhatliga lidelse jag har att tacka för att jag nu befinner mig här; ty han tillstod det utan förbehåll. — Han föredrog att föra sin maka hit och underkasta sig hennes närhet framför att lefva skild från mig. — 0 Gud! — Vi kunna srukta allt, ty han misskänner helgden af allt som sätter sig emot hans passion. Han förnekar sina söorbindelser till sin maka, den han aldrig hvarken älskat eller bedragit med några hycklade känslor; och kastar de förebråelser till hvilka han under andra förhållanden skulle göra sig skyldig, tillbaka på henne sjelf, som, i stället att ålägga honom akiningens pligter, endast inger honom vedervilja och förakt. — Och förstår du icke nu att binda sammanhanget af detta vid planen af de frestelser han trott sig utlägga för mig? — Emellertid uppstår hos mig ett hopp om räddning. — Dyra, älskade, tala! — 0, Stael, himlen har sjelf förlanat oss denna stund för alt veskydda vår kärlek! Han har för andra gången sändt dig som min räddare. Ryck mig undan min förföljares våld! Frukta icke fångenskap, mödor, Siberiens kalla luftstreck, eller ödemarkernas hemskhet, — allt skall bli mig ljust vid din sida, och känslan att tillhöra dig skall inge mig kraft att trotsa de hårdaste lidanden. Måtte himlen beskydda så mycken kärlek! Ack, hur usel är den lott, som min närvarande belägenhet kan bjuda dig!